Jag drog fram det första ankaret, lossade det från repet, och fäste kedjan tätt runt Knox bröstkorg med hjälp av hänglås från min verktygslåda. Tyngden fick honom att kippa efter andan. Sedan gjorde jag detsamma med Maris kropp, lindade det tunga kalla stålet runt hennes midja, fäste det hårt. Deras kroppar var förankrade vid varandra, och vid järnet.
Jag satte mig ner på bänken mittemot Knox. Han grät, blodet rann från hans axel ner i båtens lilla avloppshål. Jag tittade inte på honom med vrede. Jag tittade på honom med absolut, iskall likgiltighet. Samma likgiltighet han hade visat när han prejade in Wrens lilla Honda.
« Det här är slutet på resan, Knox », sa jag tyst över ljudet av vind och vågor. « Ni spelade ett spel och ni förlorade. Du försökte ta det enda som betydde något för mig. Om min dotter dör… vet i alla fall att ni var nere i mörkret före henne. »
Jag ställde mig upp. Jag drog Maris lealösa kropp mot relingen. Vikten av kedjan gjorde det svårt, men adrenalinet gav mig övermänsklig styrka. Jag hävde upp hennes kropp på kanten. Knox skrek bakom sin munkavle, skakade våldsamt på huvudet, försökte desperat häva sig bakåt. Men kedjan som band honom vid henne och ankaret drogs spänd.
« Säg hej till helvetet från Callum Mercer », sa jag.
Och jag knuffade Maris över kanten.
Hon slog i vattnet med ett tungt, brutalt plask. Kedjan löpte omedelbart ut över relingen med ett tjutande ljud av metall mot metall. Ankaret drog henne rakt ner. Knox rycktes plötsligt framåt när spänningen nådde hans egen kropp. Han hann bara slänga en sista, skräckslagen blick mot mig innan kraften från Maris fallande vikt ryckte honom över relingen.
Ett andra plask. Vattnet skummade till. Sedan ingenting. En rad av bubblor brast på ytan innan Atlantens eviga svarta vatten svalde dem helt, drog ner dem åttahundra meter till havets botten. De skulle aldrig flyta upp. De fanns inte längre.
Båten blev plötsligt extremt tyst. Bara ljudet av vågorna mot skrovet.
Jag stannade där i tjugo minuter, tvättade bort blodet från däcket med en hink havsvatten och en skurborste. Jag kontrollerade noggrant att inget spår fanns kvar, torkade av ratt och instrumentbräda med en handduk indränkt i blekmedel jag hittat i båtens städskåp. Sedan riktade jag båtens nos tillbaka mot kusten.
Jag lade till vid en övergiven pir några kilometer söder om East Bell Cove, klev av och lät båten, tömd på bränsle och städad från bevis, glida ut i havet för att driva vind för våg. Kustbevakningen skulle hitta den om en vecka, övergiven, förmodligen dra slutsatsen att Knox fallit överbord onykter och att Maris försvunnit med honom. Inga kroppar, inget brott. Bara två bedragare som mött ett lämpligt, havsligt öde.
Jag gick resten av vägen till min bil i gryningsljuset. Solen bröt äntligen igenom molnen och kastade ett svagt, värmande ljus över landskapet. Min kropp värkte, en biverkning av adrenalinet som sakta lämnade systemet. Men mitt sinne var kristallklart. Skarpt som ett rakblad.
Jag körde tillbaka till sjukhuset, ställde mig på parkeringen och drog ett djupt andetag. Jag tittade mig i backspegeln. Ögonen var rödsprängda, håret rufsigt. Jag var tillbaka i min roll. Pappan som var förstörd av sorg. Maris telefon, som jag hade tagit innan jag bar ut henne, låg i min ficka. Jag skulle dumpa den på en busstation senare under dagen för att ge sken av att hon hade flytt efter olyckan när trycket blev för stort. Människor försvinner. Det händer varje dag.
Men mitt barn, min Wren, hon skulle stanna.
Jag gick genom dubbeldörrarna till intensiven för andra gången, förbi den vaksamma sjuksköterskan, och stegade in i rum 412. Rummet var tyst, maskinerna andades, blinkade i sitt oföränderliga mönster. Wren låg precis som jag hade lämnat henne.
Jag drog upp plaststolen bredvid hennes säng. Jag tog hennes hand, varmare nu, och höll den mellan mina båda.
« De är borta, hjärtat », viskade jag i hennes öra, mjukt, tryggt. « De kommer aldrig mer tillbaka. De kan inte skada dig. Pappa städade upp. Pappa tog ut soporna. Det är bara du och jag nu. »
Hennes bröstkorg hävdes i takt med respiratorn. Jag visste att hon hade en lång väg tillbaka. Veckor, kanske månader av operationer och rehabilitering. Men hotet var utplånat. Skuggan som hade hängt över vårt hus var borta, sänkt i havet med rostigt stål.
Jag lutade mig tillbaka i stolen, slöt ögonen och lät utmattningen ta över. Jag var Callum Mercer igen. Skrotgårdens ägare. Pappan. Men soldaten inom mig sov aldrig riktigt, alltid närvarande, alltid beredd om någon någonsin skulle våga andas i min dotters närhet med onda avsikter. Och tills hon vaknade, tills hon öppnade de där ögonen och log mot mig igen, tänkte jag inte vika en millimeter från denna stol. Ingen rör min dotter och fortsätter andas. Jag hade hållit mitt löfte. Nu var det hennes tur att hålla sitt, och överleva. Jag satt och väntade, redo för nästa strid, i den sterila tystnaden på ett sjukhusrum i gryningen.
