Jag ställde mig i positionen där hennes bil hade varit. Till höger om vägen låg ett tätt buskage av björnbärssnår och tät vegetation som sluttade ner mot en djup ravin bort från havet. Till vänster var klippan. Man kastar inte ut något över klippan, det försvinner i vattnet. Man kastar det in i ravinen.

Jag slog på min ficklampa, ställde in ljusstrålen på den smalaste inställningen, ett koncentrerat spjut av vitt ljus som svepte över terrängen. Jag gick långsamt. Ett steg i taget. Jag letade efter brutna grenar, reflekterande glas, vad som helst som bröt det naturliga mönstret. Jag tänkte som en sextonårig flicka i dödsångest, som vevar ner fönstret eller kastar ut den genom takluckan med all kraft hon har kvar.

Femtio meter bortom raksträckan stannade jag. Ljusstrålen fångade en matt metallisk glimt djupt inne i björnbärssnåret, cirka tio meter från vägkanten. Det var ett jävla mirakel att den inte hade slagits i tusen bitar, men buskarna hade agerat som ett nät.

Jag tvingade mig igenom snåren. Taggarna rev upp mina byxor och drog blod från mina händer, men jag kände ingenting. Jag sträckte mig in i mörkret, inbäddad i vegetationen, och drog ut den.

Det var Wrens iPhone. Skärmen var krossad i ett spindelnätsmönster, men telefonen var skyddad i ett robust gummiskal som jag själv hade köpt åt henne efter att hon hade tappat två telefoner i rad i hamnen. Jag tryckte på hemknappen. Skärmen flimrade till liv, ljuset var skevt och färgerna förvrängda bakom det trasiga glaset, men batteriet stod på arton procent.

Min andning var långsam och kontrollerad när jag låste upp den. Jag kände hennes kod; det var min födelsedag. Jag öppnade appen för röstmemon. Högst upp på listan fanns en fil sparad som ‘Ny Inspelning 14’, skapad klockan 21:12 igår kväll.

Jag tryckte på spela upp och höll högtalaren mot örat. Bruset av statisk elektricitet fyllde natten, följt av det avlägsna ljudet av röster, dämpade, som om telefonen låg i en ficka eller en väska.

Först hörde jag Maris röst. Iskall, beräknande, en röst jag aldrig hade hört förut. « Det måste se ut som en olycka på skrotgården, Knox. Han jobbar sent hela tiden med de där jävla vinscharna. Det är mörkt, det är halt. En kran som faller, en kabel som brister. Fattar du? Inga skjutvapen. Det ska se ut som slarv. »

Sedan Knox. Frustrerad, aggressiv. « Och försäkringen då? Om de utreder det som arbetsplatsolycka? Vad händer om de dröjer med utbetalningen? Jag har lånehajar efter mig, Maris! De brände ner min jävla bil förra veckan. Tre miljoner, sa du. Hur stor är min andel? »

« En miljon till dig, » väste Maris tillbaka. « Mer än nog för att täcka dina spelskulder och få dig ur stan. Jag får skrotgården. Jag kan sälja marken till utvecklarna från Boston, jag har redan pratat med dem. De betalar fem miljoner kontant för sjötomten, bara de får bort honom. Men det måste hända den här veckan, innan han för över företaget på någon trust för Wren. Du vet hur patetiskt besatt han är av att säkra hennes framtid. »

Ett prasslande ljud hördes. Pengar som räknades. « Här är femtiotusen förskott, » fortsatte Maris. « Från kontot på Caymanöarna som jag har smusslat över till under de senaste åren. Köp vad du behöver. Men gör det rent. Han är ingen vanlig kille, Maris, han är gammal militär, han är paranoid som fan. »

« Han är mjuk. Han tror att vi är familj. Han litar på mig, » fnös Maris. Sedan blev det tyst på inspelningen, följt av ett plötsligt, vasst ljud – något som föll. En dörr som knarrade.

« Vem fan är det där? » skrek Knox röst.

« Wren? Vad gör du hemma? » Maris röst förlorade all sin kalla auktoritet och fylldes av panik.

« Ni ska döda pappa? » Det var Wrens röst. Skakig, livrädd. Ljudet av springande steg.

« Ta henne, för helvete Knox, hon har sin telefon uppe! Hon spelade in oss! »

Dörren slogs igen. Ljudet av motorer som startade, däck som skrek mot gruset på vår uppfart. Sedan fanns det inget mer än ljudet av bilens inredning, Wrens flämtande andhämtning, det skramlande ljudet av Hondans motor som pressades till det yttersta. Tio minuter av ren, ofiltrerad fasa, avbrutet endast av Knox signalhorn som tjöt i bakgrunden. Och precis i slutet, ljudet av metall som skrynklades ihop, glaskross, ett hjärtskärande skrik från min dotter, ljudet av vind… och sedan stängdes inspelningen av, brutalt tystad av kraschen.

Jag stod ensam i mörkret med telefonen i handen. Vinden rev i min jacka. Jag tryckte på knappen för att stänga av skärmen och stoppade försiktigt ner telefonen i en vattentät ficka på insidan av jackan.