Mitt andra skott träffade hans vänstra axel, krossade nyckelbenet och sände honom bakåt i sängen, kippande efter luft som en fisk på land.
« Skjut inte din kumpan framför bussen, Knox. Det är oskönt », sa jag lugnt.
Maris grät hysteriskt nu. Smink rann längs hennes kinder, snor och saliv bubblade. All finess, all elegans var borta. Kvar fanns bara den billiga bedragerskan hon alltid hade varit.
« Callum, hon är min dotter! Jag älskar henne! Vi ville inte skada henne, jag svär! Hon dök bara upp, och Knox fick panik, han agerade på egen hand! »
Jag skrattade. Det var ett torrt, skrapande ljud. Jag tog upp sprutan med etorfin med min fria hand och tog bort plastskyddet med tänderna.
« Hon är mitt blod, Maris. Inte ditt. Du födde henne, ja. Men du är ingen mamma. En mamma beställer inte hit sin paramour för att preja ner sin sextonåriga dotter för en klippa för att skydda tre miljoner smutsiga dollar. Du trodde du kände mig. Du trodde jag var en dörrmatta. En korkad marinsoldat som bockade och bögade. Du har aldrig mött monstret jag höll inlåst för er skull. För min dotters skull. Men hon är borta i koma nu. Så nu… nu är buren öppen. »
Jag körde in sprutans nål djupt i Maris hals och tryckte in kolven. En halv milliliter etorfin strömmade in i hennes blod.
Hennes ögon vidgades ytterligare, och sedan, inom loppet av fyra sekunder, slocknade de. Hennes kropp blev lealös, hängde tung i mitt grepp som en trasdocka. Jag kastade henne åt sidan på sängen.
Knox kämpade för att hålla sig vid medvetande genom blodförlusten och smärtan. Han tittade på Maris, sedan på mig. Tårarna rann nerför hans svettiga ansikte.
« Vad… vad ska du göra med oss? » viskade han.
Jag plockade upp buntbanden från min väska, gick fram till sängen och grep honom i den oskadda armen. « Jag dödade män i Afghanistan för att skydda ett land jag knappt kände igen. Tror du verkligen att jag kommer att tveka när det gäller männen som försökte mörda mitt enda barn? »
Jag fäste snabbt ett industriellt buntband runt hans handled, sedan den andra. Jag band ihop dem bakom hans rygg, trots hans skrik när jag tvingade hans brutna axel ur led. Jag tejpade för hans mun med silvertejpen. Jag gjorde detsamma med den medvetslösa Maris. Inga ljud, inget motstånd.
Sedan började jag bära. Maris först. Ut genom bakdörren, ner till bryggan. Dimman dolde mig från världen, mörkret omslöt mig som en mantel. Knox lilla sightseeingbåt låg förtöjd där, en motorbåt med en tung köl, perfekt för att ta turister ut i skärgården. Perfekt för djupa vatten.
Jag kastade Maris över axeln, bar henne ner och lät henne falla okänsligt på durken. Sedan gick jag tillbaka och hämtade Knox. Jag släpade honom i benen. Han var vaken, hans ögon var vilda av terror ovanför tejpen, men han kunde inte göra något. Han försökte sparka med sitt krossade knä och svimmade nästan av smärtan. Jag kastade honom bredvid Maris.
Jag lade i Knox bilnycklar i Tahoen, slängde telefonen – beviset som kunde fälla dem, men som var onödigt nu när rättegången ställts in – i en av hans papperskorgar i huset, och tog femtiotusen dollarna i en väska med mig. De pengarna tillhörde Wren nu.
Jag startade motorbåten. V8-motorn brummade till liv. Jag lossade tamparna och styrde båten ut från hamnen i East Bell Cove. Jag hade ingen brådska. Det fanns ingen som letade efter dem. Maris hade sagt att hon skulle sitta vid Wrens sida. Knox hade sagt att han skulle vila. De hade konstruerat sina egna perfekta alibin för att försvinna.
Jag navigerade ut mot havet, förbi vågbrytarna, ut på öppet vatten. Himlen i öster började blöda i rött och guld, ett hånfullt vackert landskap för det groteska arbetet jag höll på med. Havet var vilt, vågorna höga och svarta, slukade upp ljuset från den stigande solen. Jag styrde mot djupgraven tjugo nautiska mil utanför kusten, en plats jag kände till från min tid med fiskarna, en plats där djupet föll brant till nästan åttahundra meter. Ingen radar täckte detta område, inga fiskebåtar trålade här. Det var havens mörka, tysta ödemark.
Jag stängde av motorn. Båten gungade våldsamt i svallvågorna.
Knox var fortfarande vid medvetande. Hans ögon var klistrade på mig. Maris andades ytligt, bunden till händer och fötter. I aktern fanns Knox ankarkedjor. Tre tunga, rostiga svin i stål, sextio kilo styck.
