« Jag är tillbaka om en timme », sa jag. Jag nickade åt Knox. « Tack för att du kom, Knox. Uppskattar det. Ta hand om din nacke. »
« Det är inga problem, Cal. Vi är familj. Vi tar hand om varandra. »
Orden var som aska i min mun. Jag vände på klacken och gick mot utgången, mina steg ekade tunga i den övergivna sjukhuskorridoren. Så fort jag var utom synhåll för dem, förändrades min gångstil. Den släpande, sorgsna lunken försvann. Mina steg blev långa, tysta och målmedvetna. Roande nog var det första som slog mig hur patetiskt amatörmässiga de var. De trodde att de spelade i en liga de ensamt dominerade. De förstod inte vem de hade försökt lura. De kände Callum Mercer, ägaren av skrotgården, den tystlåtna maken som grillade på lördagar och betalade räkningarna.
De hade ingen aning om vem Ghost-Actual var. De hade aldrig sett min militära akt som var stämplad med fler svarta markeringar än läsbara ord.
Jag kom ut till parkeringen. Nattluften var kylig och doftade av tall och hav. Jag hoppade in i min pickup, startade motorn och lät den brumma på tomgång i tio sekunder medan min hjärna lade upp den taktiska kartan.
Wren sa att de såg hennes telefon. Men hon hade telefonen med sig, annars hade de inte vetat att hon spelade in. Polisen hade gett oss hennes tillhörigheter i en plastpåse: kläder, skor, ett trasigt halsband. Ingen telefon. Den fanns inte i bilen. Polisen hade inte nämnt någon telefon på olycksplatsen. Det betydde att hon antingen hade tappat den i bilen och Knox hade tagit den från vraket innan räddningstjänsten kom fram – osannolikt, med tanke på att han inte visste om hon levde eller var död och han måste ha flytt platsen snabbt – eller så hade Wren kastat ut den ur bilen under jakten.
Min dotter är smart. Hon har min hjärna för kriser. Om någon försöker preja dig av vägen, vet du att din enda livlina, beviset på vad som händer, är din telefon. Du behåller den inte i fickan om du är på väg utför ett stup. Du gör dig av med den, kastar den där gärningsmannen inte har tid att stanna och leta.
Jag lade i växeln och körde ut från sjukhusområdet. Jag körde inte hem. Jag körde norrut, ut ur staden, mot kusten. Mot Gannet Ridge Road.
Vägen var avstängd med gula polisband cirka tre kilometer upp, där asfalten gjorde en skarp sväng längs klipporna. En ensam polisbil stod parkerad hundra meter därifrån, men polismannen satt inne i kupén, antagligen med värmen på, och rullade på sin telefon. Klockan var tre på morgonen. Ingen brydde sig om en bilolycka mitt i natten.
Jag parkerade pickupen en halv kilometer bort, gömd bakom en dunge med vindpinade ekar, och tog på mig en mattsvart regnjacka, mörka byxor och kängor. Jag tog min taktiska ficklampa från handskfacket och en insatskniv som jag fäste i bältet. Jag rörde mig genom skogen, parallellt med vägen, osynlig som ett spöke i natten. Jag kom fram till platsen där polisbanden fladdrade i vinden.
Jag aktiverade inte min ficklampa än. Ljuset från månen var tillräckligt för att mina tränade ögon skulle kunna läsa av brottsplatsen. Det fanns bromsspår på asfalten. Svarta, brända ränder av gummi. Jag hukade mig ner och rörde vid dem. Spåren berättade en historia.
Wrens Honda hade bromsat hårt här, däcken hade låst sig. Men det fanns andra spår. Breda, djupa spår från tunga däck, aggressivt mönster. En SUV. Knox körde en svart Chevrolet Tahoe. Spåren från SUV:en korsade Hondans bana i en snävare vinkel. Det var en klassisk prejning mot bilens bakre kvartspanel. SUV:en hade träffat Hondans vänstra bakhjul med sin högra front. Slagkraften hade fått den lilla bilen att snurra runt sin egen axel. Hondans spår gick från att vara linjära bromsspår till kaotiska sidleds-sladdar rakt mot det trasiga räcket i trä och stål.
Jag klev över polisbandet och gick fram till kanten. Det var ett stup på nästan trettio meter ner i den becksvarta, dånande Atlanten och de knivvassa klipporna nedanför. Jag såg bärgningens arbete från kvällen, delar av Hondans krossade baklykta låg fortfarande kvar i det blöta gräset.
Om Wren körde för sitt liv med Knox i backspegeln, när skulle hon ha kastat telefonen?
Jag backade bandet. Jag gick tillbaka hundra meter längs vägen, innan bromsspåren började. Det var en raksträcka här. Knox hade gasat på för att komma ifatt, hans stora motor vrålade antagligen i natten. Wren, livrädd, stirrade i backspegeln. Hon visste vad som skulle hända.
