DEL 2: En ensam cowboy betalade bara 5 pesos för att befria en slöjad kvinna som alla avskydde, men när sex banditer dök upp fick hemligheten om hans sanna identitet alla att darra.

Esteban föll på knä och började gråta, bedjande om nåd, skyllande allt på gruvbolaget, på skulder, på Nantan. Mateo tittade ner på mannen som delade hans blod. Du lät vår mor lida i fångenskap för att du var rädd för vår far, sade Mateo med en röst som var kyligare än vinternatten. Du försökte sälja ut detta folk, du försökte döda mig, och du försökte starta ett krig som skulle ha dränkt denna dal i blod. Allt för guld och feghet. Mateo vände sig mot Röda Örnen. Han förklarade att enligt den vite mannens lag skulle Esteban troligen muta sig fri innan han ens nådde en domstol. Han överlämnade därför sin brors öde till apachernas råd, och klargjorde att blodsbandslojaliteten mellan dem var bruten för alltid.

Röda Örnen dömde Nantan till evig förvisning, brännmärkt som en förrädare, ett straff värre än döden för en krigare, då han aldrig mer skulle få finna en plats bland sitt folk eller i andarnas rike. Esteban överlämnades till de lokala federala styrkorna utanför byn, men med räkenskapsboken i händerna på en oförvitlig domare i huvudstaden som Röda Örnen kände, och med gruvbolagets agenter plötsligt tysta och tillbakadragna, väntade ett liv i ett mörkt fängelse för Mateo äldre bror. San Jerónimo del Cobre skulle rensas från klanen Alacranes korruption.

När kvällen föll och lägereldarna tändes, satt Mateo återigen vid elden, men denna gång inte som en fånge. Han rörde vid kopparmedaljongen i sin ficka. Luna satte sig tätt intill honom. Stjärnorna över Sierra del Venado lyste klarare än han någonsin sett dem. Hon lade sin hand mjukt över hans. De visste båda vad nästa steg var. De behövde rida söderut, mot Yucatán, genom djungler och över främmande marker. De skulle leta upp henequen-plantagen. Oavsett om hans mor fortfarande andades, eller om de bara skulle finna den jord där hon vilade, skulle de föra henne hem. Mateo slöt ögonen och andades in doften av tall och rök. För första gången på nitton år kände han inte tyngden av det förflutna; han kände bara en djup, obrytbar frid och löftet om en morgondag som de äntligen var fria att forma tillsammans.