DEL 2: En ensam cowboy betalade bara 5 pesos för att befria en slöjad kvinna som alla avskydde, men när sex banditer dök upp fick hemligheten om hans sanna identitet alla att darra.
DEL 2
Mateo kände hur det förflutna hemsökte honom. Esteban hade inte satt sin fot på ranchen på nio år. Senast hade han krävt att den skulle säljas för att betala av sina skulder; Mateo hade vägrat, och de två männen hade börjat slåss nära inhägnaden. Sedan dess hade den gamle mannen levt bland spelbostäder, smugglare och tjänstemän som var beredda att blunda för brott för några ören.
Luna såg på männen som var utspridda över egendomen.
“De kommer inte bara för mig,” viskade han.
“Nej. Min bror samlar aldrig på 15 gevär av familjekärlek.
Esteban gick framåt tills han stod vid foten av kullen.
“Jag har hittat dina kor!” ropade han. “Jag hittade också mammas brev. Kom ner, ge mig flickan, så löser vi det som bröder. »
“Bröderna stjäl inte varandras boskap.
“Bröderna äger inte heller en hel ranch.
Mateo bet ihop tänderna. Marken hade tillhört hans far, men Esteban hade alltid hävdat att som äldst var den rättmätigt hans. Lagen hade delat arvet, även om äldste sonen sålde sin andel på mindre än ett år. Nu tänkte han göra sin ruin orättvis.
“Det finns ett gammalt stånd i öster,” viskade Mateo till Luna. “Under den sista plankan gömmer jag två gevär och ammunition. Jag ska hålla dem sysselsatta. »
“Din bror känner huset.” Han kommer också att känna till gömstället.
“Han vet vilken pojke jag var. Inte mannen som lärde sig att överleva utan honom.
Mateo steg av. Innan han lämnade Trueno bland mesquiten lade han sin panna mot djurets.
“När han visslar, spring till hagen.” Inte tidigare.
Thunder fnös, som om han förstod.
Luna gled in mellan klipporna. Mateo gick ensam nerför huvudstigen, med geväret slängd över axeln. Esteban log, men hans ögon var fyllda av samma begär som hemsökt honom sedan barndomen.
“Du har alltid varit dramatisk,” sade Esteban.—”En främling dyker upp, och du är redan redo att dö för henne.”
“Du har alltid varit en fegis.” Det krävdes femton män för att komma till huset där du föddes.
Några av banditerna skrattade. Esteban rodnade.
“Mamma föredrog dig för att hon tyckte synd om dig.”
“Mamma skyddade mig för att du upprepade din fars grymheter.
Leendet försvann. Esteban höjde pistolen.
“Prata inte om min far.”
Denna reaktion bekräftade vad Mateo misstänkt i åratal. Esteban visste mer om sin mammas försvinnande än han lät påskina.
“Var är breven?”
“Hemma.” Med ett dokument som bevisar att den här ranchen aldrig var din.
Mateo var tvungen att föra honom närmare inhägnaden. Han tog två steg.
“Visa mig den.”
“Kvinnor först.”
“Han har rymt.”
Esteban brast ut i skratt.
“Röda örnens dotter flyr inte. Hon attackerar. Det är därför jag skickade män till stallet.
Fyra banditer rusade mot byggnaden. Mateo fick panik och skott ekade från alla håll. Luna hade kommit först. En kula krossade en mans bältesspänne; en annan förvandlade en fackla till småbitar; den tredje väckte ett moln av damm nära hästarna.
Matthew visslade.
Åskan dånade i mesquiten som en storm. Han svepte bort ryttarna, slog en bandit i hjärtat och skingrade de bundna bestarna. Hästarna flydde åt motsatta håll. Luna rörde sig från ett fönster till ett annat med sådan hastighet att det såg ut som om hon var i sällskap av flera prickskyttar.
“De har omringat oss!” ropade någon.
“Det är bara två av dem!” vrålar Esteban.
Ingen hörde honom. Mateo drog i repet på en vagn lastad med ved. Stammarna rullade nerför sluttningen och blockerade vägen. Bandet skingrades. Esteban försökte nå Trueno, men hästen reste sig och sparkade, vilket fick honom att tappa sin pistol.
Mateo kunde ha skjutit honom. Han hade honom i sikte, avväpnad och på knä. Det gjorde han inte.
“Mig själv.”
Esteban blängde på honom.
“Denna medkänsla kommer att döda dig.”
“Kanske.” Men det får mig inte att tycka om dig.
Männen flydde och övergav tre hästar, en vagn och flera vapen. Esteban följde efter en av sina medbrottslingar. Innan han försvann pekade han mot huset.
“Läs breven.” Fråga dig sedan varför mamma aldrig kom tillbaka.
Luna kom ut ur ladan, med en pistol i varje hand. Hon hade ett sår på underarmen, men verkade mest orolig för Mateo.
“Du kunde ha dödat honom.”
“Han är min bror.”
“Det hindrade honom inte från att försöka döda dig.
“Jag vet.
De bröt sig in i huset. Banditerna hade plundrat möblerna, slitit av lådorna och lyft golvet. I hans fars rum var väggen öppen bakom ett skåp. Mateo visste aldrig att det fanns ett hål.
Inuti låg sex brev fästa med ett blått band, en räkenskapsbok och en kopparmedalj som hon genast kände igen. Hans mamma bar den alltid runt halsen.
