“Stephen.”
Upptäcktsresande eskorterade dem tillbaka till huvudlägret. Glädjen över Lunas återkomst var enorm. Hans mamma sprang för att kyssa honom och hela byn ropade på honom. Red Eagle, lång och fortfarande stark trots att han var över femtio år gammal, höll henne nära sig, tårar strömmade nerför hans ansikte som han inte försökte dölja.
Sedan tittade han på Mateo.
Till höger om honom stod Esteban, hans ansikte svullet efter flygturen. Till vänster om honom stod Nantan, klädd som en respekterad krigare.
“Den här mannen betalade för min frihet och skyddade mig,” förklarade Luna. “Esteban och Nantan organiserade min kidnappning.”
Ett sorl gick genom rådet.
Nantan tog ett steg framåt.
“Fångenskap hade märkt henne. Mexikanen hade köpt henne som hustru. Hans bror hade kommit för att varna oss.
Esteban visade auktionskvittot med Mateos namn på.
“Här är beviset.” 5 pesos till chefens dotter.
Mateo letade efter kassan i Truenos väska. Den var tom. Under sista vilan hade någon skurit av remmen och stulit dokumenten.
Red Eagle beordrade dess avväpning.
“Tills sanningen fastställs kommer du att förbli bunden.”
Luna ingrep.
“Far, om du låser in honom har de vunnit.”
“Och om jag låter honom gå fri, och du ljuger av kärlek, kommer vårt folk att vara i fara.”
Nantan log knappt. Esteban närmade sig chefen med låtsad ödmjukhet.
“Det finns ett sätt att undvika krig. Ge Luna i äktenskap till Nantan, utse din brorson till arvtagare och skriv under avträdandebrevet för dalen. Gruvbolaget kommer att erkänna fred. »
Luna tittade på sin kusin. Vid hans bälte lyste en silvermärke i form av en skorpion. Det var samma som mannen som hade mördat sina livvakter bar.
“Jag behöver inte minnas vem som kidnappade mig,” säger han och höjer rösten inför hela lägret. “Han är precis framför mig.”
Nantan drog fram en kniv och ställde sig bakom Lunas mamma innan någon hann reagera.
“Då kommer ingen ut härifrån levande förrän Röda Örnen ger mig ordern.”
DEL 3…
… GILLA, DELA OCH KOMMENTERA “HELA BERÄTTELSEN” OM DU VILL LÄSA HELA HISTORIEN.
viết phần 3 mở rộng từ cho đoạn văn này khoảng 6000 từ, viết sang tiếng Thụy Điển
Vinden över platån dog ut, som om själva naturen höll andan inför det kalla stålet som pressades mot Lunas mors strupe. Lägret, nyss fyllt av glädjerop över hövdingadotterns återkomst, förvandlades på ett ögonblick till en krutdurk av isande tystnad. Apachernas krigare stod frusna med händerna svävande över sina vapen, fullt medvetna om att en enda hastig rörelse skulle få Nantan att skära av halsen på Röda Örnens hustru. Mateo, som fortfarande stod under bevakning, kände hur hjärtat slog tunga, kontrollerade slag i bröstet. Han hade överlevt öknen, han hade överlevt sin brors bakhåll, och han tänkte inte låta en förrädisk fegis förgöra den kvinna han älskade och hennes familj.
Nantan backade långsamt, hans ögon flackade vilt mellan krigarna och Röda Örnen. Skorpionmärket i silver blänkte i det skarpa solljuset, en obestridlig symbol för hans förräderi. Esteban, vars ansikte redan var vanställt av rädsla och slagen han tidigare mottagit, tog ett stapplande steg bakåt. Hans grandiosa plan om att manipulera fram ett krig och sälja dalen höll på att rämna inför hans ögon. Han insåg att Nantans desperata drag hade kostat dem alla illusioner om oskyldighet. Esteban sneglade mot sin häst, uppenbart beredd att överge sin kumpan och fly för att rädda sitt eget skinn, precis som han alltid hade gjort när konsekvenserna av hans handlingar hann ikapp honom.
Röda Örnen stod orubblig, men hans mörka ögon brann av en vrede så djup att den tycktes få luften omkring honom att vibrera. Släpp henne, Nantan, dundrade hövdingens röst, en röst som var van att befalla över liv och död. Du har redan vanärat ditt blod. Lägg till inte mord på din egen familj till dina brott. Men Nantan skakade på huvudet, svetten pärlade sig på hans panna och hans grepp om kniven hårdnade. Han väste att han var den rättmätige arvtagaren, att stammens framtid krävde styrka och att Luna och hennes far hade gjort dem svaga genom att förhandla med inkräktare. Han krävde fri lejd ut ur lägret tillsammans med Esteban, och att dalen skulle överlåtas.
Mateo mötte Lunas blick. De behövde inte utbyta några ord; de dagar de hade spenderat på flykt genom raviner och tallskogar hade svetsat samman deras sinnen. Luna lät långsamt sina händer sjunka, till synes i underkastelse, medan hon tog ett nästan omärkligt steg åt sidan för att hamna i Nantans perifera synfält. Samtidigt lät Mateo sina muskler spännas. Han visste att de apachekrigare som bevakade honom var distraherade av gisslansituationen. I en enda, explosiv rörelse kastade sig Mateo framåt. Han siktade inte mot Nantan, vilket hade varit för långt bort, utan mot Esteban. Med en kraftfull tackling vräkte han sin bror till marken med en duns som fick dammet att ryka.
Distraktionen var total, om än bara för en bråkdel av en sekund, men det var allt Luna behövde. Med en smidighet som påminde om pumans kastade hon sig framåt, drog sin egen dolda kniv från stövelskaftet och drev skaftet med full kraft mot Nantans handled. Ett skarpt knakande hördes när Nantans ben gav vika. Han skrek till av smärta och tappade greppet om gisslan. Lunas mor föll till marken och rullade omedelbart undan. Innan Nantan ens hann gripa efter sitt tappade vapen med sin friska hand, var Röda Örnen över honom. Hövdingen slog honom till marken med en kraft som fick marken att skaka och pressade sitt knä mot förrädarens bröst. Krigarna rusade fram och säkrade Nantan, vars maktgalna drömmar nu var krossade för evigt.
Samtidigt brottades Mateo med Esteban i dammet. Esteban slogs med panikens ursinne, klöste och sparkade, men Mateo kände ingen smärta. Nitton år av lögner, nitton år av svek och stulen barndom gav hans armar en ofattbar styrka. Han fick snabbt överhanden, tryckte ner sin bror på rygg och höll fast honom. Ur Estebans innerficka, den ficka han desperat försökt skydda under fallet, gled den stulna räkenskapsboken ut och landade i gruset. Det var boken som dokumenterade varje smutsig betalning, varje stulet djur och planen att sälja ut dalen till gruvbolaget.
Mateo reste sig flämtande och drog upp sin bror i kragen. Han plockade upp boken och räckte den till en av de äldste i rådet, som snabbt slog upp sidorna. Bläcket talade sitt tydliga språk. Röda Örnen reste sig från Nantan och närmade sig de två bröderna. Bevisen var nu oomkullrunkeliga. Den lilla tvekan som tidigare funnits i lägret var helt utraderad. Mateo hade talat sanning; han var ingen inkräktare som köpt en kvinna, han var en man som hade riskerat allt för att stoppa ett krig.
