— Gabriel! Du måste komma till kvarteret.
— Jag är redan i kvarteret, Ana. Vad är det?
— Roberto… han har kringgått dig. Han använde ett kryphål i de gamla kontrakten. Han har skickat dit vräkningspersonal och grävskopor. Han påstår att husen är hälsofarliga och har fått ett akut domstolsbeslut om omedelbar evakuering. Polisen är med dem!
Gabriels blod frös till is. Han kastade telefonen och sprang ut på gatan. Marisol följde tätt efter honom.
Ett hundratal meter bort, vid ingången till kvarteret, blinkade blåljus. Tre enorma, gula grävmaskiner dånade på tomgång. En grupp kravallpoliser stod i formation framför en klunga skräckslagna invånare som beväpnat sig med sopkvastar, stenar och träpåkar.
I spetsen för maskinerna stod Roberto i en vit skyddshjälm, med ett segervisst flin på läpparna. Han talade i en megafon.
— Utrym området! Enligt beslut från stadsdomstolen är dessa byggnader farliga. Alla måste omedelbart lämna sina hem!
Folk skrek och grät. Don José stod framför sitt bageri och vägrade flytta sig. En polis höjde sin batong mot den gamle mannen.
— STOPP! — Gabriels röst skar genom larmet med en kraft som fick alla att tystna.
Han trängde sig genom folkmassan, hans ansikte var mörkt av vrede. Han ställde sig mellan polisen och invånarna, vänd mot Roberto.
— Vad i helvete håller du på med, Roberto?
— Jag räddar vårt företag från din sinnessjukdom, Gabriel, — ropade Roberto tillbaka. — Jag har styrelsens majoritet bakom mig sedan en timme tillbaka. Du är bortröstad. Det här är mitt projekt nu. Och vi ska rensa bort det här skräpet. Maskinerna rullar!
Grävmaskinernas motorer vrålade till, en av dem rörde sig hotfullt framåt mot det första huset. Folkmassan skrek.
Gabriel tänkte inte. Han agerade på ren instinkt. Han sprang framåt, förbi poliserna som inte hann stoppa honom, och ställde sig precis framför grävmaskinens enorma metallskopa. Maskinisten tvärnitade. Skopan stannade bara några centimeter från Gabriels bröstkorg.
Det blev knäpptyst igen. Endast dieselmotorns muller hördes.
— Flytta på dig, Gabriel! — skrek Roberto, nu märkbart stressad. Kamerasensorer från mobiltelefoner överallt riktades mot dem.
— Om ni vill riva dessa hus, får ni krossa mig först! — skrek Gabriel. Hans röst brast, men hans hållning var rak som en fura. Han spred ut armarna. — Jag bygger inte på blod! Inte längre!
Folkmassan såg chockerad på. Mannen, miljardären, som de en gång kallat demonen, stod nu beredd att offra sitt liv för deras hem.
Marisol sprang fram ur folkmassan. Hon ställde sig bredvid Gabriel. Hon tog hans hand och flätade sina fingrar med hans. Hon sa ingenting, men hennes närvaro var oövervinnerlig.
Sekunder senare kom don José. Sedan fru Carmen. Sedan tjugo personer till. Inom en minut stod hela grannskapet i en mänsklig mur runt Gabriel och Marisol, framför de gula maskinerna. Lupita klämde sig fram och kramade Gabriels ben.
Polisbefälet sänkte sin batong. Han tittade på Roberto.
— Herr Roberto, — sa polisen bistert. — Vi är här för att upprätthålla ordning, inte för att massakrera civila och en av stadens mest kända affärsmän inför rullande kameror. Avbryt operationen.
Roberto var illröd i ansiktet. Han slog näven i maskinens bandlarv.
— Det här är inte över, Gabriel! Jag drar dig inför domstol. Jag tar varje öre du äger!
— Ta dem! — ropade Gabriel tillbaka och log för första gången den kvällen. — Pengarna betyder ingenting för mig!
Maskinerna backade undan. Polisbilarna släckte sina ljus och körde iväg. Roberto lämnade platsen i raseri.
När faran var över bröt ett enormt jubel ut. Folk kramade varandra, grät av lättnad. Gabriel kände hur Marisol klämde hans hand hårdare. Han tittade ner på henne. Hon grät, men log stort.
— Du är den galnaste mannen jag någonsin mött, — viskade hon.
Gabriel böjde sig ner, plockade upp Lupita och satte henne på sina axlar. Flickan skrattade högt och sträckte händerna mot himlen.
— Det är sant, — sa Gabriel till Marisol med tårar i ögonen. — Men det är den bästa sortens galenskap.
Kapitel 7: Det nya bygget
De kommande månaderna var en juridisk krigszon. Roberto och investerarna stämde Gabriel, och rättegångarna var brutala. Men medierna fick nys om historien. Bilder på Gabriel, i sin dyra kostym, stående hand i hand med invånarna framför en grävmaskin, blev virala i hela Mexiko. Han hyllades som en hjälte av folket, vilket satte en enorm press på politikerna. Borgmästaren bytte sida över en natt och gav sitt fulla stöd till Gabriels integrerade plan.
I slutändan nåddes en förlikning. Gabriel fick sälja av majoriteten av sina andra tillgångar – sina andelar i hotell, köpcentrum och industriområden – för att köpa ut Roberto och de giriga Monterrey-investerarna. Han förlorade 80 procent av sin förmögenhet. Han fick sälja herrgården i Puerta de Hierro och flyttade in i en blygsam lägenhet inte långt från kvarteret.
