När han kom hem till sin herrgård i Puerta de Hierro, kändes tystnaden öronbedövande. Det fanns inga fotsteg, inget skratt, ingen doft av epazote. Bara ekot av hans egna skor mot marmorgolvet. Hembiträdet hade redan gått för dagen och lämnat en perfekt tillagad, men kall, middag på matsalsbordet. Han ignorerade den.
Han gick in i sitt arbetsrum och hällde upp ett glas dyr whisky. På hans skrivbord låg modellerna för “Proyecto Aurora” – det massiva kommersiella komplex som skulle ersätta Lupitas kvarter. Köpcentrum, lyxlägenheter, kontorslokaler. Det var juvelen i kronan för Mendoza Construcciones. Det skulle göra honom till den mäktigaste byggherren i landet.
Hans telefon ringde. Det var en videolänk från investerargruppen i Monterrey. De hade väntat.
Han tryckte på svara. Tre män i dyra kostymer dök upp på skärmen.
— Gabriel! Äntligen. Vi började tro att du hade försvunnit. Hur går det med förvärven i sektor 4? Har de sista obstinata husägarna skrivit under? — Det var Alejandro, den mest aggressiva av investerarna.
Gabriel tittade på skärmen. Han såg deras girighet, deras kyla. Det var samma kyla han själv burit på i sex år.
— Vi har stött på vissa… sociala hinder, — sa Gabriel långsamt.
— Sociala hinder? Skitsnack, — fräste Alejandro. — Det är bara fattigfolk som vill pressa oss på mer pengar. Hota med tvångsinlösen. Säg åt borgmästaren att skicka dit polisen för att markera närvaro. Vi har lagt miljarder på detta, Mendoza. Vi kan inte låta några envisa gråterskor stoppa oss.
Gabriel mindes Marisols ansikte. Tror ni att ni kan prissätta vårt liv?
— Jag behöver mer tid, Alejandro. Jag vill se över planerna.
Det blev tyst på skärmen.
— Se över planerna? Är du galen? Vi har ritat på det här i två år. Rivningarna börjar om åtta veckor. Lös det, Gabriel. Annars drar vi oss ur, och då drar vi ditt företag med oss ner i botten.
Mötet avslutades abrupt. Skärmen blev svart. Gabriel stirrade på sin egen spegelbild i den mörka skärmen. Han såg trött ut. Gammal. Han reste sig upp och gick fram till en bokhylla. Där, inramat i silver, stod ett fotografi av Sofía. Hon log stort, sju år gammal, med ena framtanden saknad.
Han föll ner på knä framför bilden. Tårarna, som han hade hållit tillbaka sedan den dagen hon dog, bröt äntligen fram. Han grät för sin dotter. Han grät för sitt förlorade äktenskap som hade krossats av sorgen. Han grät för den man han hade blivit – en maskin som krossade andras liv för att slippa känna sitt eget.
— Förlåt mig, min lilla flicka, — viskade han i mörkret. — Förlåt mig för att jag glömde hur man känner.
Han grät tills han var helt tom. När han äntligen reste sig upp, var himlen utanför fönstret på väg att ljusna. En ny dag. Och med den, ett beslut.
Kapitel 4: Ett löfte till Sofía
Nästa morgon klev Gabriel in på sitt kontor på översta våningen i Mendoza Tower. Han bar inte den vanliga svarta kostymen, utan var klädd mer avslappnat. Hans steg var fasta. Hans sekreterare, Ana, såg förvånad ut när han gick förbi.
— God morgon, herr Mendoza. Roberto väntar på er i konferensrummet.
Roberto var Gabriels affärspartner, en hänsynslös men briljant strateg. När Gabriel klev in i rummet, pekade Roberto på en enorm digital karta över Lupitas kvarter. Röda kryss markerade husen som ännu inte var köpta. Marisols hus hade ett stort, rött kryss över sig.
— God morgon, chefen. Jag har en plan för de sista hold-outerna. Vi stryper vattentillförseln “av misstag” under några dagar på grund av intilliggande gatuarbeten. Lite obehag brukar få underskrifterna att lossna.
Gabriel kände hur ilskan steg inom honom. Han gick fram till kartan och tryckte på en knapp. Skärmen blev svart.
— Vad gör du? — frågade Roberto förvånat.
— Vi ställer in Proyecto Aurora, — sa Gabriel lugnt.
Roberto skrattade nervöst, som om han väntade på poängen i ett skämt. När Gabriels ansiktsuttryck förblev oförändrat, bleknade Robertos leende.
— Ursäkta? Har du tappat förståndet? Vi har investerare! Vi har avtal!
— Vi byter strategi. Jag satt hela natten och tittade på stadsplaneringen. Vi ska inte riva kvarteret. Vi ska integrera det.
Roberto stirrade på honom med öppen mun.
— Integrera? Det är ett slumområde, Gabriel! Det är kriminellt, smutsigt, värdelöst!
