Marisol lade Lupita på en bäddsoffa som var täckt med en virkad filt. Gabriel stod obekvämt mitt i rummet, hans närvaro kändes absurd. Han tog upp sin telefon och ringde doktor Vargas, sin personliga läkare.
— Arturo. Ja, det är Gabriel. Jag behöver dig. Nej, inte till mig. Jag skickar en adress. Ta med utrustning för att undersöka en stukad eller möjligen bruten barnfot. Ja, nu direkt.
När han lade på, såg han att Marisol iakttog honom. Hon hade återvänt till den lilla spisen.
— Han är här om tjugo minuter, — sa Gabriel stelt.
— Sätt er, — sa Marisol och pekade på en ranglig trästol vid det lilla matbordet. Det lät mer som en order än en inbjudan.
Gabriel satte sig. Lupita tittade på honom från soffan.
— Varför har du den där kostymen om det är så varmt? — frågade flickan plötsligt.
Gabriel tittade ner på sin skräddarsydda italienska kostym, värd mer än vad denna familj tjänade på ett år.
— För att folk i min värld litar mer på någon som ser ut så här, — svarade han ärligt.
— Min pappa hade en kostym när han gifte sig, — sa Lupita. — Men annars hade han arbetskläder. Han var murare. Han byggde hus. Precis som du!
Gabriel kände en klump i halsen. Han byggde hus. Jag river dem, tänkte han bittter.
Marisol ställde fram en djuptallrik med rykande varm buljong, grönsaker och en bit kyckling framför honom, följt av en korg med varma tortillas inslagna i en tygservett.
— Ät, — sa hon. — Maten blir kall.
— Ni behöver inte… — började han.
— I det här huset nekar vi ingen mat. Inte ens er, — avbröt hon.
Gabriel tog skeden. Han smakade. Det var den godaste måltid han hade ätit på flera år. Det var inte smaken av tryffel eller dyr saffran. Det var smaken av ansträngning, av omsorg, av kärlek. Han åt under tystnad, överväldigad av en känsla han inte kunde namnge. Var det sorg? Var det nostalgi?
När han ätit upp, tittade han på Marisol.
— Varför kämpar ni emot uppköpet? — frågade han, rösten mjukare nu. — Företaget erbjuder över marknadspris. Ni skulle kunna flytta till ett modernare område. Ett säkrare hus.
Marisol lade ifrån sig disktrasan och vände sig om. Hennes ögon flammade.
— Tror ni att allting handlar om pengar, herr Mendoza? Tror ni att ni kan prissätta vårt liv?
— Ett hus är en tillgång, en byggnad. Det är matematik.
— Nej. Ett hus är det kanske för er. För oss är detta vårt blod. Ser ni don Josés bageri på hörnet? När min man dog och jag inte hade råd med mat, lämnade José färskt bröd på vår trappa varje morgon i sex månader. Ser ni fru Carmen i huset bredvid? Hon passade Lupita gratis varje kväll så att jag kunde städa kontor på nätterna. Här, på dessa gator, är vi inte ensamma. Vi vakar över varandra. Om ni river detta, river ni inte bara väggar. Ni förstör en familj på tusen personer. Och era pengar räcker inte för att köpa oss en ny.
Hennes ord ekade i det lilla köket. Gabriel hade läst rapporterna. “Låginkomstområde. Hög potential för gentrifiering. Socialt kapital: oväsentligt.” Siffror på ett kalkylblad. Fram tills i kväll hade han aldrig sett ansiktena bakom de små fyrkanterna på kartan.
En knackning på dörren avbröt dem. Doktor Vargas hade anlänt. Läkaren, i sin eleganta rock, såg extremt malplacerad ut när han kom in med sin läkarväska. Han tittade frågande på Gabriel, men gjorde sitt jobb.
Efter en stunds undersökning konstaterade läkaren att det bara var en kraftig stukning. Han lindade foten, gav Marisol lite smärtstillande medicin och instruktioner om is och vila.
— Jag tar hand om räkningen, Arturo. Tack för att du kom, — sa Gabriel och följde läkaren ut till hans bil.
När Gabriel återvände in, höll Marisol på att stoppa om Lupita i soffan. Flickan var på väg att somna.
Gabriel stod vid dörren. Det var dags att gå.
— Jag ber om ursäkt för intrånget, señora, — sa Gabriel formellt. — Och… tack för maten.
Lupita öppnade ögonen halvvägs.
— Hejdå, señor Gabriel. Tack för att du bar mig. Du är inte så elak som de säger.
Gabriel svalde hårt, nickade kort och klev ut i den varma mexikanska natten.
Kapitel 3: Skuggor av glas och stål
Den svarta suven gled tyst genom staden, lämnade de dåligt upplysta gränderna och körde in på de breda avenyerna där gatlyktorna lyste upp lyxiga butiksfasader och höga skyskrapor. Gabriel satt i baksätet, omgiven av läder och tystnad. Chauffören tittade då och då på honom i backspegeln, men sa ingenting.
