— Det är ett samhälle! — Gabriels röst ekade i rummet, fylld av en auktoritet som fick Roberto att rygga tillbaka. — Det är människor. Människor som tar hand om varandra på ett sätt som ingen i den här byggnaden förstår. Vi ska bygga våra kontor och kommersiella ytor, ja. Men vi bygger dem på de tomma industritomterna runt omkring. Och i själva kvarteret? Vi investerar i infrastrukturen. Vi drar in ordentligt avlopp. Vi renoverar fasaderna utan att tvinga ut invånarna. Vi bygger en park. En skola.
Roberto slog händerna i bordet.
— Investerarna från Monterrey kommer att slita oss i stycken. De vill ha exklusivitet, inte grannskap med tamales-försäljare! De kommer att dra tillbaka kapitalet. Du försätter företaget i konkurs!
— Då får de dra sig ur, — sa Gabriel iskallt. — Jag köper ut dem med mina egna medel om jag måste. Jag är majoritetsägare. Mitt ord gäller.
Roberto pekade ett darrande finger mot honom.
— Du är sjuk. Jag vet inte vad som hände i går kväll, men du kastar bort allt vi byggt. Jag tänker inte låta dig dra ner mig med dig.
Roberto stormade ut ur rummet. Gabriel stod ensam kvar. Han kände ingen rädsla. För första gången på sex år kände han sig levande. Han gick tillbaka till sitt skrivbord, tog fram ett tomt ritblock och började skissa. Han skulle kalla det “Proyecto Sofía”.
Kapitel 5: Sprickorna i imperiet
Ryktet om Gabriels “galenskap” spred sig snabbt i affärsvärlden. Under de kommande veckorna var telefonen rödglödgad. Investerarna från Monterrey hotade med stämningar. Lokala politiker som hade blivit lovade lukrativa underhandsavtal ringde och krävde förklaringar. Bankerna började ifrågasätta hans kreditvärdighet.
Men Gabriel var orubblig. Han tillbringade mindre tid i skyskrapan och mer tid på marken.
Han återvände till kvarteret, inte i en glänsande stadsjeep, utan till fots. Han bar jeans och en enkel skjorta. Första gången han dök upp var stämningen fientlig. Människor stirrade. Några spottade på marken framför honom.
Han gick direkt till don Josés bageri. Den gamle mannen, täckt av mjöl, blängde på honom.
— Vad vill du? Kommit för att mäta ut min gravplats?
— Nej, don José. Jag kom för att köpa pan dulce, — sa Gabriel och log svagt. — Och för att fråga om vi kan hjälpa till att byta ut ert läckande tak innan regnperioden börjar. Gratis, givetvis.
Don José tappade nästan plåten med bröd.
Långsamt, mycket långsamt, började Gabriel vinna deras förtroende. Han höll möten på det lilla torget. Han visade sina nya ritningar. Han förklarade att ingen skulle vräkas. Tvärtom, Mendoza Construcciones skulle erbjuda mikrolån till småföretagarna för att rusta upp sina butiker så att de kunde dra nytta av de nya kunderna som kontorsbyggnaderna (som placerades i utkanterna) skulle föra med sig.
Marisol var den svåraste att övertyga. När han kom för att hälsa på Lupita, som nu kunde gå normalt igen, stod Marisol med armarna i kors.
— Det låter för bra för att vara sant, herr Mendoza. Män som ni gör inget gratis. Vad är haken?
— Haken är att jag behöver er hjälp, — sa Gabriel ärligt. — Jag kan bygga väggar och dra rör. Men jag vet ingenting om det här samhället. Jag behöver en representant, någon från grannskapet som sitter i vår styrelse och ser till att vi håller våra löften. Jag vill att du gör det, Marisol.
Hon skrattade till, ett kort, cyniskt skratt.
— Jag städar toaletter på nätterna, Gabriel. Jag är ingen styrelseledamot.
— Du är den starkaste kvinna jag har träffat, — insisterade han. — Du ser igenom skitsnack. Det är exakt vad jag behöver. Vi betalar en full lön. Du behöver inte städa mer. Du kan fokusera på Lupita. Och på att skydda din gata.
Marisol tittade på honom länge. Hon letade efter lögnen, bedrägeriet. Men hon fann inget. Endast en djup, botgörande uppriktighet.
— Om du sviker oss, — sa hon lågt. — Så lovar jag dig att jag personligen river ner ditt torn.
— Det är en överenskommelse, — log Gabriel.
Kapitel 6: Stormen och Förräderiet
Medan Gabriel fann fred i kvarteret, samlades mörka moln i horisonten. Roberto hade inte suttit stilla. Han hade i hemlighet samlat de missnöjda investerarna och börjat köpa upp skuldebrev och minoritetsaktier i företaget. Hans mål var att genomföra en fientlig övertagning, förklara Gabriel inkapabel att leda företaget och återgå till ursprungsplanen: rivning.
En fredagskväll befann sig Gabriel hemma hos Marisol. Det hade blivit en rutin. Varje fredag kom han över på middag. Lupita ritade teckningar till honom, och han och Marisol satt och diskuterade allt från gatubelysning till litteratur. Gabriel insåg att han hade börjat hysa djupa känslor för Marisol, men han höll tillbaka. Han ville inte blanda in makt och romantik.
Plötsligt ringde hans telefon. Det var Ana, hans sekreterare, och hon lät panikslagen.
