Mateo Herrera växte upp till en tystlåten, respekterad man. Han blev känd i hela regionen som en person som kunde bota sjukdomar och hitta vatten där ingen annan kunde. Han mindes alltid vad berget hade gjort för dem den där vinternatten. När Elena många år senare låg för döden, bad hon att få bäras ner till den varma, lysande sjön. Där slöt hon sina ögon för sista gången, omgiven av den eviga värmen, i armarna på det berg som en gång tycktes sluka hennes son, men som i slutändan hade frälst dem alla.
Berget fortsatte att andas. Tyst, mjukt, fyllt av en evig och oförklarlig nåd, djupt under den hårda världen ovanför.
