“De kommer att skicka en inspektör,” sa han till slut. “Men Jerónimo kommer inte att vänta på något officiellt papper. Han kommer att skicka sina hundar först, för att skrämma oss, för att få oss att lämna frivilligt.” Elena tog upp sin egen kniv, en tung jaktkniv med handtag av horn, och började vässa den mot en sten. Ljudet skrapade vasst i den varma luften. “De får försöka.”

Kapitel 3: Inkräktarna

Det dröjde bara fem dagar innan de kom. En grå, tung morgon, när himlen hotade med ännu mer snö, hördes ljudet av hovar mot den frusna marken. Elena stod vid den ursprungliga hyddan, som de nu använde som ett slags förvaktsrum ovanför grottans ingång. Tomás befann sig nere i sprickan med Mateo för att ordna stödpelare till ingången.

Tre män red upp på gårdsplanen. Deras hästar frustade vit rök. Männen bar tunga ponchos och bredbrättade hattar som dolde deras ansikten. Den främsta av dem var El Tuerto, en enögd bandit som Jerónimo ofta använde för “delikata ärenden”. Han hade ett snett leende som blottade ruttna tänder.

“God morgon, fru Herrera,” ropade El Tuerto och vilade händerna nonchalant på sadelknappen, farligt nära revolvern i sitt hölster. “Vi är här på uppdrag av Don Jerónimo och distriktsdomstolen. Vi ska ta en titt på den där lilla hålan ni gömmer er i.” Elena stod helt stilla. Hon bar sin makes gamla, tunga ullkappa. Under den höll hon hagelgeväret som Tomás gett henne instruktioner om. “Det finns inget att titta på, herr Tuerto,” sa hon, hennes röst var klar och bar över den bitande vinden. “Det är vår källare. Och min man tillåter inga främlingar att inspektera våra förråd.”

Männen skrattade, ett rått, skrovligt ljud. En av de andra, en ung pojke med finnar och en för stor hatt, drog fram en hacka. “Vi frågar inte om lov, kärring,” spottade El Tuerto. “Lagen säger att statens mineraler måste kartläggas. Flytta på dig, annars flyttar vi på dig.”

Han gjorde en rörelse för att sitta av. I samma bråkdel av en sekund höjde Elena hagelgeväret, spände hanen med ett skarpt klick och siktade rakt mot El Tuertos bröstkorg. Den korta, tjocka pipan pekade orubbligt på honom. “Ta ett steg till från den där sadeln,” sa hon, hennes röst helt utan darrning, “och jag skickar dig rakt till den djävul som väntar på dig.”

Männen stelnade. Hästarna stampade oroligt. El Tuerto kisade med sitt enda öga och försökte avgöra om kvinnan framför honom menade allvar. Det han såg i Elenas ögon var samma uråldriga, obevekliga mörker som fanns i berget självt. Hon var en mor som försvarade sin sons värme i en värld av is. Det fanns ingen tvekan. Exakt i det ögonblicket klev Tomás upp från luckan i marken, med Winchester-karbinen redo. Han ställde sig bredvid sin fru. “Ni hörde henne,” sa Tomás lågt. “Ni är på privat mark. Åk tillbaka till Jerónimo och berätta att om han vill ha min grotta, får han komma själv och hämta den.”

El Tuerto spottade snus på marken, drog i tyglarna och vände sin häst. “Ni är döda, Herrera. Både du och din tik. När vi kommer tillbaka blir det inte för att prata.” De red iväg, svarta silhuetter mot den vita snön, tills de slukades av barrskogen.

Kapitel 4: Ljuset i djupet

Spänningen efter inkräktarnas besök låg som ett åskmoln i grottan. Tomás och Elena turades om att hålla vakt vid öppningen dag och natt. De förberedde fällor i den trånga passagen: snubbeltrådar och tunga stenar som balanserade på brädor. Men medan föräldrarna drogs in i en värld av våld och paranoia, drogs Mateo djupare in i bergets mysterium.

En natt, när stormen ylade utanför och Tomás hade somnat vid sin post av ren utmattning, vaknade Mateo. Han kände den där rytmiska pulsen igen. Den drog i honom, starkare än någonsin. Han tog en liten oljelampa, tände den ljudlöst med en glöd från kaminen, och började gå.

Grottan som de bodde i var bara en liten förmak. Längst in i mörkret fanns en smal spricka som Tomás hade täckt med några brädor för att undvika drag. Mateo flyttade tyst en av brädorna och gled igenom springan. Han var liten och smidig, och den trånga gången kändes som en välkomnande famn. Han ålade sig framåt i mörkret, neråt, i en mjuk sluttning. Berget runt honom var varmt, nästan hett mot hans hud.

Efter tjugo minuters försiktig klättring neråt, öppnade sig berget. Mateo stod på en avsats av slät, svart obsidian. Framför honom låg en underjordisk sjö, stilla som en spegel, men det var inte mörkret som mötte honom. Botten och väggarna kring sjön var täckta av gigantiska, fluorescerande kvartskristaller. De pulserade i ett mjukt, blågrönt ljus, som tusentals osynliga eldflugor. Vattnet var kristallklart och avgasade en lätt, svavelfri dimma som luktade av våt jord och renhet.