Mateo satte sig på huk. Han kände ingen rädsla. Detta var jordens hjärta. Han insåg genast vad det var Jerónimo var ute efter, utan att ens veta om det. Det fanns inga guld- eller silverådror här, men det fanns något mycket mäktigare. Vattnet här nere var levande. Det var urkällan till den värme som hade räddat deras liv. Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig. Det var Elena. Hon stod i öppningen till den lilla gången, hennes ögon var vida av skräck över att ha funnit hans säng tom, men nu, när hon såg rummet, ersattes skräcken av ren vördnad. Hon sjönk ner på knä bredvid sin son. Oljelampan i hennes hand slocknade, onödig i det självlysande underjordsljuset.

“Mateo…” viskade hon. “Det är härifrån den andas, mamma,” sa han lugnt. “Vi kan inte låta de elaka männen komma ner hit. De skulle döda hjärtat.” Elena rörde vid det varma vattnet. Det kändes som flytande siden. En känsla av obeskrivlig frid och styrka fyllde hennes trötta kropp. Sårskorpkorna på hennes händer tycktes plötsligt mjukna. “Nej,” sa hon med en röst som bar på en nyvunnen, oändlig beslutsamhet. “Ingen får någonsin röra detta.”

Kapitel 5: Belägringen

Jerónimo Castañeda var inte en man som tolererade förnedring. Att hans män hade blivit avvisade av en bonde och en kvinna med ett hagelgevär var en skymf som krävde blod. Två veckor efter den första konfrontationen, mitt under en av århundradets värsta snöstormar, återvände han. Denna gång kom han personligen.

Han hade med sig tolv män. De var tungt beväpnade, insvepta i tjocka pälsar, och med sig hade de något som fick Tomás blod att frysa till is när han kikade ut genom springorna i trähyddan över grottöppningen: dynamit. Trälådor märkta med svarta bokstäver bars fram av två mulåsnor. Jerónimo satt på sin stora, svarta hingst, opåverkad av snön som yrde kring honom. Hans ansikte var ärrigt och hårt, ögonen svarta som kol.

“Herrera!” ropade han, och hans stämma överröstade vindens tjut. “Leken är över! Domare Alarcón har signerat ordern. Du blockerar en statlig prospektering och hotar lagens män med dödligt våld. Du har en minut på dig att komma ut med händerna i luften, annars spränger vi öppningen och låter er kvävas där inne!”

Tomás tittade på Elena. De befann sig precis innanför den trånga ingången. Mateo stod bakom dem, tyst och allvarlig. “Om han spränger ingången,” viskade Tomás, “kollapsar hela det första valvet. Vi dör.” “Då dör vi i värmen,” svarade Elena iskallt. “Men jag tänker inte låta det där svinet ta vår sons fristad.”

Tomás kramade sitt gevär, tryckte upp dörren till hyddan på glänt och skrek tillbaka. “Du har inget intresse av statens prospektering, Jerónimo! Du är en tjuv som vill ha något du inte kan köpa! Kom och ta det om du vågar!” En kula ven omedelbart genom luften och splittrade dörrkarmen precis bredvid Tomás huvud. Han kastade sig tillbaka in. Skottlossningen bröt ut. De tolv männen tömde sina vapen mot hyddan ovanpå andningssprickan. Trä flisades, snö yrde, men nere i grottan, under tjocka lager av urberg, var de säkra från kulorna.

Men Jerónimo var inte intresserad av en lång eldstrid. Han gjorde en gest till El Tuerto, som tog fram två stavar dynamit, band ihop dem och tände stubinen med en cigarr. “Kasta ner den i hålet!” vrålade Jerónimo.

El Tuerto sprang fram mot hyddan, duckade för de sällsynta skott som Tomás avlossade blint genom springorna, och närmade sig ingången.

Kapitel 6: Bergets dom

Mateo hade under hela eldgivningen suttit blundande, med händerna pressade mot klippväggen. Han lyssnade inte på skotten; han lyssnade på berget. Han kände hur berget darrade av männens hat, av våldet, av kränkningen av dess yta. “Det kommer att hända nu,” viskade Mateo.

El Tuerto nådde hyddan. Han sparkade upp dörren, log sitt ruttna leende och tittade ner i det svarta hålet där familjen Herrera hade barrikaderat sig. Stubinen fräste och sprutade gnistor. Han höjde armen för att kasta ner dynamiten i sprickan.

I det ögonblicket reagerade berget. Det var inte en jordbävning, utan en gigantisk, geologisk utandning. Ett djupt, vrålande ljud ekade upp från de underjordiska valven, som om en titan hade vaknat ur sin slummer. Den varma, fuktiga luften i grottan, som alltid flödat mjukt och stilla, komprimerades plötsligt med en våldsam kraft djupt nerifrån den självlysande sjön.