En tryckvåg av kokhet luft och ånga, med enorm hastighet, sköt upp genom den trånga sprickan som en kanonkula. Vinden var så kraftig att den slet med sig stenar, grus och damm. När El Tuerto lutade sig över kanten för att kasta dynamiten, träffades han av den heta tryckvågen. Det var som att bli slagen i ansiktet av en osynlig, brännande slägga. Han tappade balansen, vacklade bakåt, och dynamitgubbarna gled ur hans händer. De föll inte ner i hålet – tryckvågen från berget kastade dem uppåt och utåt, ut ur hyddan, rakt ut i djupsnön, mitt ibland Jerónimos män.

El Tuerto skrek av brännskadorna när den kokande ångan skållade hans ansikte, men hans skrik överröstades av en dånande explosion. Dynamiten detonerade på markytan. Snö, is, jord och splitter av sten slungades åt alla håll. Två av Jerónimos män kastades av sina hästar och blev liggande orörliga. De andra hästarna drabbades av total panik. De stegrade sig, skrek i skräck och flydde rakt in i den dånande snöstormen, och drog med sig flera av ryttarna som fastnat i stigbyglarna.

Jerónimo Castañedas egen svarta hingst kastade sin ryttare brutalt till marken innan den galopperade iväg i blindo. Den åldrande uppfödaren landade tungt på rygg, fick luften urslagen ur lungorna och kände hur ett revben knäpptes. Dånet dog ut. Det enda som hördes var vindens ylande och ljudet av skadade, jämrande män.

Inne i grottan var allt stilla. Tryckvågen hade rusat förbi Tomás och Elena utan att skada dem; den hade bara känts som en extremt kraftig, het vindpust. De hostade av dammet, men när mörkret lade sig igen insåg de att taket hade hållit. De var oskadda. Mateo satt fortfarande med händerna mot stenen. “Berget tyckte inte om honom,” sa Mateo tyst.

Kapitel 7: Rättvisan i isen

Tomás klättrade försiktigt upp ur sprickan med karbinen höjd. Röken och ångan blandades med den virvlande snön. Hyddan ovanför var totaltförstörd, men själva klippöppningen var intakt. Runt omkring låg resterna av Jerónimos lilla armé. El Tuerto kravlade i snön, blind och ylande av smärta, ansiktet illrött av brännskadorna. Några män hade flytt till fots in i skogen, en säker död i stormen, medan andra låg utslagna i snön.

Jerónimo Castañeda försökte resa sig, men föll ihop på knä och höll sig för bröstet. Han hostade blod i den vita snön. När han tittade upp såg han Tomás Herrera stå över honom. Bonden, som han hade kallat en skurk och en hund, stod orubblig som berget självt. Karbinens pipa pekade rakt mot Jerónimos panna.

“Lagen,” väste Jerónimo fram, blodet bubblade på hans läppar. “Du… du är dödsdömd, Herrera. Domstolen kommer att hänga dig.” Tomás sänkte vapnet. Han tittade på den brutne mannen, sedan ut över det isande, oförlåtande landskapet som snart skulle frysa allt blod och liv ur dem som var kvar utomhus. “Domstolen är långt borta, Don Jerónimo,” sa Tomás med en röst befriad från all vrede, bara fylld av en trött sorg. “Här uppe finns bara isen. Och den bryr sig inte om vem du är eller hur mycket mark du äger.”

Tomás räckte inte ut en hand. Han tvekade ett ögonblick, frestad att lämna tyrannen åt vinterkylan, en poetisk rättvisa för vad mannen försökt göra mot hans familj. Men Tomás var inte ett monster. “Gå,” sa Tomás. “Om du och dina överlevande kan gå, så gå nu. Följ flodfåran söderut. Om ni stannar här, kommer stormen att döda er inom en timme. Kommer ni någonsin tillbaka till min mark, så lämnar jag er åt vargarna.”

Jerónimo såg in i Tomás ögon och insåg att han hade förlorat. Han hade förlorat inte mot en man, utan mot naturen själv, mot ett berg som vägrade böja sig. Spottande av hat, men darrande av kyla och smärta, fick han hjälp av en av sina överlevande män att stappla iväg. Deras spår försvann i snön nästan omedelbart. De flesta av dem nådde aldrig San Ignacio. Jerónimo själv överlevde natten men förlorade tre fingrar och en tå till förfrysningsskador, och den fruktan han fått för östra sluttningen hindrade honom från att någonsin nämna Herreras namn igen.

Epilog: Arvet

Månaderna gick och våren smälte slutligen snön från Sierra Tarahumaras toppar. Inga poliser eller domare kom från San Ignacio. Efter Jerónimos förödmjukande och närmast mytiska nederlag spreds ryktet att Herreras marker var förbannade, att jorden själv försvarade dem med eld och rök. San Ignacios korrupta administration fann det lättare att makulera papperet om prospektering än att riskera fler mäns liv i bergen.

Familjen Herrera stannade. De byggde upp hyddan ovanför ingången, starkare och större den här gången. Men de slutade aldrig leva delvis nere i grottan. Den djupa kammaren med den lysande kvartsjön, som Mateo hade upptäckt, blev deras sanna helgedom. De berättade aldrig för någon om det blågröna ljuset eller det levande vattnet.