Explosioner från handgranater skakade golvet så att damm regnade från taket. Röken vällde in i laboratoriet, tjock och stickande, luktade bränt krut och förstörelse.

“Leo,” sa Emma plötsligt, hennes röst var märkligt lugn mitt i kaoset. Hon tittade djupt in i hans ögon. “Jag vill att du ska veta att din mamma älskade dig mer än själva livet. Hon lämnade oss inte för att hon ville, hon lämnade oss för att hon drog hotet med sig. Hon ville att du skulle få leva.”

“Jag vet, mormor,” sa Leo och kramade hennes hand hårt. “Och vi kommer att hitta henne. Vi kommer att hitta henne när det här är över.”

Sändning 90%…

Skottlossningen utanför tystnade plötsligt. Ett obehagligt lugn sänkte sig över korridoren. Leo hörde tunga fotsteg som närmade sig dörren. Genom röken såg han skepnaderna av soldater klädda i svart taktiskt pansar. Daniel låg orörlig på golvet en bit bort.

En av soldaterna höjde sitt vapen och siktade på servrarna.

Sändning 99%…Sändning 100%. Dataöverföring lyckades.

“Nu!” skrek Emma. Hon slog näven mot den röda knappen.

Ett intensivt, bländande vitt ljus exploderade från väggarna, följt av en tryckvåg av energi som slog ut all elektronik i rummet. Skärmarna blev svarta. Soldaternas pannlampor och avancerade lasersikten släcktes omedelbart. Ett becksvart mörker lade sig över dem, fyllt av soldaternas förvirrade skrik.

“Hitåt!” väste Emma i mörkret. Hon grep Leos axel och drog honom med sig bort från servrarna, bort mot laboratoriets bortre vägg. Hennes händer kände vant över de metalliska panelerna i mörkret, och med ett klick gled en tung lucka upp. En iskall vind svepte in från mörkret – nödutgången.

De kastade sig in i den trånga tunneln precis när soldaterna började avfyra sina vapen blint in i rummet bakom dem. Emma stängde ljudlöst luckan och låste den från insidan. Tunneln sluttade brant nedåt och kändes hal av fukt. De kröp i vad som kändes som en evighet, ingen av dem sa ett ord, båda drevs framåt av adrenalinet och rädslan för att bli upptäckta.

När de till slut såg en svag ljusstrimma framför sig, pressade de sig mot den. Tunneln mynnade ut vid flodstranden, bara några hundra meter ifrån där Leo hade räddat Daniel tidigare samma kväll. Gryningsljuset hade precis börjat färga himlen i kalla nyanser av lila och grått. Regnet hade upphört, men vinden bet fortfarande isande kallt i Leos kinder.

De klättrade ut ur röret och föll ihop i det blöta gräset vid flodkanten, andades tungt.

Leo tittade tillbaka mot staden. Rök steg upp i skyn från industriområdet, en mörk pelare som vittnade om striden och förstörelsen. Han tänkte på Daniel, mannen som hade varit monstret i hans berättelse, men som hade slutat som hans beskyddare. Daniel hade gett sitt liv för att ge världen botemedlet, och för att ge Leo och Emma en chans att leva.

Emma lade en arm om Leos axlar och drog honom tätt intill sig. Hennes kropp skakade av trötthet, men det fanns en ny styrka i hennes grepp.

“Vi klarade det,” viskade hon, hennes röst tjock av rörelse. “Världen vet nu. Kortex kan inte gömma sig längre. Deras lögner kommer att blottas, deras aktier kommer att krascha, och myndigheterna kommer att jaga dem lika skoningslöst som de har jagat oss.”

“Vad gör vi nu, mormor?” frågade Leo och tittade upp på henne. Han kände sig inte längre som en rädd pojke som samlade burkar. Han var en del av något större. Han var Leo Morgan, och han hade överlevt nattens fasor.

Emma log, ett svagt men genuint leende som lös upp hennes slitna ansikte. Hon stack handen i fickan och tog fram något litet och metalliskt. Det var minneskortet som Leo hade hittat i lådan.

“Daniel visste inte hela sanningen,” sa hon mjukt. “Detta minneskort innehåller inte bara koden för Elysium. Den här lådan… Sophia skickade den till mig veckan innan hon försvann. Den innehåller en spårsändares unika frekvens. En frekvens som bara sänder när Elysium har aktiverats över hela världen.”

Leos ögon spärrades upp av insikt. “Betyder det att…”

“Ja, Leo,” sa Emma och hennes röst fylldes av ett överväldigande hopp. “Hon är där ute. Hon gömmer sig inte längre, för hon behöver inte gömma sig mer. Kortex är besegrade. Nu är det vår tur att hitta henne.”

Solen bröt igenom molnen och kastade sina första gyllene strålar över flodens stilla yta. För första gången på mycket, mycket länge kände Leo inte kylan från vattnet. Han kände bara värmen av en ny morgon, och löftet om att hans familj snart skulle bli hel igen. Äventyret var inte över, men han var redo. De reste sig upp, vände ryggen åt staden och började gå.