“Vänta,” sa Leo och drog i Daniels ärm och stannade tvärt. Hans hjärna arbetade på högvarv. Han tänkte på lagerbyggnaden. Han tänkte på kylan, på svälten, på varför Emma hade valt att gömma sig och honom just där. Av alla platser i staden, varför ett trasigt, ruttnande skjul i industriområdet?

Han drog upp metallådan ur fickan. Ficklampans ljus reflekterades i den glödande blå nyckeln han nu höll i sin hand.

Daniel stannade och stirrade på nyckeln, hans ansikte vitnade i det svaga ljuset. “Hur… var fick du den där ifrån?”

“Mormor lämnade den till mig,” sa Leo andfått. “Är det här vad Kortex letar efter?”

“Det är… det är masternyckeln,” viskade Daniel, nästan i trans. “Den ger åtkomst till Sophias underjordiska valv. Hon måste ha byggt det innan hon försvann. Det är där datan finns. Det är därför Emma aldrig lämnade staden. Hon vaktade ingången.”

“Ingången är vid lagerbyggnaden,” insåg Leo plötsligt. “Det var där vi bodde. Hon visade mig aldrig varför, men hon sa alltid att platsen var speciell.”

“Vi kan inte gå dit,” sa Daniel, paniken steg i hans röst. “Kortex har tillräckligt med eldkraft för att jämna hela området med marken. Om de fångar oss med den nyckeln är det över.”

“Om vi flyr kommer de aldrig sluta jaga oss,” sa Leo med en beslutsamhet som överraskade honom själv. En tolvårig pojke som plötsligt kände kraften av hela sin familjs arv inom sig. “Vi måste hämta datan. Vi måste avslöja dem. Det är vad min mamma ville. Det är därför hon skrattade på bilden, innan allt gick fel.”

Daniel tittade på pojken, och för ett ögonblick såg han bara Sophia. Samma envishet, samma brinnande rättvisepatos. Han suckade tungt, ett ljud av uppgivenhet blandat med en gnutta hopp. “Okej, unge man. Till lagerbyggnaden. Men vi måste vara osynliga.”

De fortsatte genom tunnlarna, navigerade i stadens fuktiga, stinkande underliv. Råttor kilade över deras fötter, och ljudet av rinnande vatten ekade mot de mossiga väggarna. Leo kände till kloakerna bättre än någon annan; de hade varit hans lekplats och hans gömställe under de kalla månaderna. Han tog ledningen och guidade Daniel genom labyrinten av rör och mörker.

Efter en timmes marsch nådde de en rostig stege som ledde upp till gatunivå. Leo klättrade försiktigt upp och pressade upp gatubrunnen ett par centimeter. Han tittade ut. De var precis bakom hans gamla hem, den fallfärdiga lagerbyggnaden. Regnet piskade ner från en bläcksvart himmel, och blixtar lyste upp de krossade fönstren i byggnaden.

“Kusten är klar,” viskade Leo.

De klev upp i regnet, hukade sig och sprang mot byggnadens baksida. De gled in genom en glipa i plåtväggen, rakt in i det enorma, dammiga utrymmet. Det var tomt. Hans kartongbädd låg kvar i hörnet, en sorglig påminnelse om hans tidigare liv.

“Var är ingången?” frågade Daniel tyst och svepte med sin lilla lampa över golvet.

Leo blundade och tänkte tillbaka. Han mindes de nätter när han vaknade av att Emma nynnade en gammal vaggvisa, hur hon brukade sitta vid den stora, trasiga industripressen mitt i rummet. Hon hade alltid en hand vilande mot dess massiva stålfundament.

Han sprang fram till maskinen. Den var enorm, rostig och täckt av presenningar. Leo rev bort duken och letade febrilt. Långt ner, nästan dolt av smuts och rost, fanns ett litet, rektangulärt hål som precis matchade formen på den blå nyckeln.

Med darrande händer förde Leo in nyckeln.

Byggnaden vibrerade. Ett djupt, mekaniskt muller ekade från marken under dem. Sedan började industripressen, ett monster av stål som måste väga flera ton, sakta glida åt sidan på osynliga räls. Under den blottades en spiraltrappa i skinande stål, upplyst av kalla, vita LED-lampor. Kontrasten mot det smutsiga lagret ovanför var total.

“Hon gömde det under näsan på hela staden,” viskade Daniel i vördnad.

De skyndade sig nerför trappan. Så fort de kom ner, gled maskinen tyst tillbaka och stängde dem inne, säkra från ytan. De befann sig i en lång, steril korridor som ledde till en säkerhetsdörr av tjockt glas. När de närmade sig, kände en skanner av nyckeln i Leos hand, och glasdörrarna gled upp med ett tyst väsande.

Rummet innanför var hisnande. Det var ett fullt utrustat laboratorium, bevarat i perfekt skick. Servrar blinkade i det bakre hörnet, ett svagt surrande vittnade om att systemet fortfarande var vid liv, drivet av någon dold kraftkälla. I mitten av rummet stod ett stort operationsbord i glas, och runt omkring låg högar av anteckningsböcker, pärmar och diagram.

Och framför servrarna, hopkrupen i en stol med en bok i knät, satt en gestalt.

Leo stannade mitt i steget. Hans hjärta stannade.

Gestalten vände sig om. Hon var äldre, med silvervitt hår som hängde löst över axlarna. Hennes ansikte var märkt av trötthet, men hennes ögon var skarpa, klarblå och brinnande av liv.

“Mormor,” viskade Leo, rösten bar knappt.