Han plockade upp fotografiet. Det var taget för över tio år sedan. På bilden såg han sin mamma, Sophia. Hon skrattade, ung och strålande, klädd i en vit laboratorierock. Och bredvid henne, med ena armen om hennes axlar, stod en yngre version av Daniel. De såg ut att vara de bästa vänner. De såg lyckliga ut. Leo kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Hur kunde mannen som hans mamma litade på bli den mannen hans mormor fruktade mest av allt?
En knackning på dörren avbröt hans tankar. “Leo? Maten är klar,” hördes Daniels röst genom träet.
Leo gömde snabbt sakerna i lådan, stoppade den djupt i fickan på de nya byxorna och öppnade dörren. Daniel hade bytt om till en mörk tröja och såg mycket äldre ut i herrgårdens ljus. Hans ansikte var härjat av djupa linjer. Han ledde Leo ner till en enorm matsal där en tallrik med rykande varm soppa och nybakat bröd väntade. Leo åt med en vargaktig hunger, han brydde sig inte om bordsskick, han överlevde.
Daniel satt mittemot honom och drack tyst ur ett glas bärnstensfärgad vätska. När Leo hade ätit upp varje droppe av soppan, ställde Daniel ner glaset.
“Du vill ha svar,” började Daniel, hans röst mjuk men spänd. “Din mamma och jag… vi var inte bara kollegor. Vi var som syskon. Vi arbetade för ett forskningsinstitut, ett företag som hette Kortex Industries. Vi trodde att vi skulle förändra världen. Vi hade utvecklat en algoritm, ett genetiskt program som kunde identifiera och bota autoimmuna sjukdomar innan de ens bröt ut. Vi kallade projektet för Elysium.”
Leo lyssnade under tystnad, hans hand kramade hårt om metallådan i fickan.
“Men Kortex ville inte bota människor,” fortsatte Daniel, och hans ögon mörknade av avsky. “De ville patentera processen och sälja behandlingen som en prenumerationstjänst. De ville låta miljoner lida för att maximera sin vinst. Sophia vägrade. Hon var alltid den modigaste av oss. Hon kopierade all data, förstörde originalservrarna och flydde.”
“Och du stannade,” sa Leo, hans röst kall.
Daniel ryckte till som om han blivit slagen. “De hotade min familj, Leo. De hotade min dotter. Jag hade inget val. Jag stannade, och jag lät dem göra mig till deras marionett. När Kortex skickade sina agenter för att hitta Sophia… trodde jag att jag kunde skydda henne från insidan. Men hon försvann helt. Sedan försvann Emma med dig. Jag svär på mitt liv, Leo, jag har letat efter er för att skydda er, inte för att skada er. Kortex har dock aldrig slutat leta efter Elysium-koden.”
“Varför varnade mormor mig för dig?” frågade Leo och ställde sig upp. “Varför sa hon att jag aldrig skulle lita på dig?”
“För att dagen innan Emma försvann, kom Kortex män hem till henne,” sa Daniel, hans röst darrade nu. “Jag var med dem. Jag var tvungen att spela min roll, jag var tvungen att se till att de inte dödade henne. Men från hennes perspektiv var jag den som ledde jägarna till hennes dörr. Jag kunde inte förklara mig. Hon tog dig och flydde den natten.”
Innan Leo hann svara, släcktes plötsligt alla lampor i herrgården. Ett tungt mörker föll över rummet. Det enda ljudet var regnet som smattrade mot de enorma fönstren. Sedan hördes en dov explosion från andra sidan huset, följt av ljudet av krossat glas.
Daniels stol skrapade högt mot golvet när han flög upp i mörkret. “De har hittat oss,” väste han. “Kortex spårare. De måste ha följt efter bilarna från floden. Leo, lyssna noga nu. Du måste lita på mig, bara för de närmaste fem minuterna. Annars dör vi båda två.”
Leo kände hur paniken steg, men åren på gatan hade lärt honom att kväva sin rädsla. Han nickade i mörkret, även om Daniel inte kunde se det. “Vad gör vi?” frågade han snabbt.
“Följ min röst,” sa Daniel.
En smal stråle ljus från en liten ficklampa bröt mörkret. Daniel grep tag i Leos arm och drog honom mot en lönndörr bakom en tung bokhylla i biblioteket i anslutning till matsalen. Samtidigt ekade automateld genom husets korridorer. Någon skrek. Kortex lönnmördare tog inga fångar.
De rusade nerför en smal, stentrappa som kändes som om den ledde ner i jordens inre. Luften blev kall och fuktig. Bakom dem hörde Leo tunga fotsteg och skrik på främmande språk. Dörren på övervåningen sprängdes in med en duns som fick damm att regna ner över dem i den trånga trappan.
I botten av trappan fanns en lång, mörk tunnel. “Det här är en gammal smugglartunnel, den leder ut till kloakerna under staden,” flämtade Daniel när de sprang. Han rörde sig långsammare nu; fallet i floden och kylan hade tagit ut sin rätt på honom. “När vi kommer ut måste vi ta oss till hamnen. Jag har en båt där, en säker plats.”
