Emma släppte boken. Den föll i golvet med en hög smäll. Hon reste sig långsamt, som om hon inte kunde tro sina ögon. “Leo? Min pojke… hur…?”

Leo sprang. Han brydde sig inte om Kortex, han brydde sig inte om Elysium eller faran de befann sig i. Han kastade sig in i sin mormors armar och brast ut i gråt, alla månader av ensamhet och rädsla rann ur honom i strida strömmar. Emma grät med honom, strök hans blöta hår och kysste hans panna om och om igen.

“Jag trodde att jag hade förlorat dig,” snyftade hon. “När jag aktiverade låset den natten, för att Kortex närmade sig, hann jag inte hämta dig. Systemet låste mig inne. Det var designat för att stängas i nöd, och utan nyckeln från utsidan… jag har suttit fast här nere. Jag har överlevt på nödproviant, väntat på att någon skulle hitta nyckeln. Jag hoppades att du skulle lösa lådan, Leo.”

Plötsligt fick hon syn på Daniel som stod tyst vid dörröppningen. Emmas ansikte förvandlades från gränslös kärlek till rent raseri. Hon grep tag i ett tungt metallrör från ett närliggande bord och klev framför Leo.

“Du!” skrek hon. “Du vågar komma hit? Efter allt du har gjort? Hur vågar du föra min sonson till den här platsen!”

“Mormor, vänta!” skrek Leo och ställde sig mellan dem. “Han räddade mig! Och jag räddade honom från floden. Han är inte med dem längre, mormor. Han flyr från dem också.”

Emma sänkte röret en aning, men hennes ögon var fortfarande fulla av hat. “Han förrådde Sophia. Han arbetar för Kortex.”

“Jag arbetade för Kortex,” sa Daniel, hans röst fylld av djup ånger. “Jag gjorde fruktansvärda saker för att överleva, Emma. Men jag letade aldrig efter dig för att skada dig. Jag försökte avleda deras uppmärksamhet från er. Ikväll stormade de mitt hem. De vill ha oss döda lika mycket som de vill ha er döda. Vi måste ladda ner Elysium-koden och publicera den globalt. Det är det enda sättet att krossa Kortex makt en gång för alla.”

Emma stirrade på honom länge, tårarna blänkte fortfarande i hennes ögon. Sedan tittade hon på Leo, som nickade bestämt. Pojken hon hade lämnat på gatan hade vuxit upp i förtid; han var nu lika mycket en krigare som hans mamma hade varit.

“Datan är redo,” sa Emma trött och kastade ifrån sig metallröret. “Sophia förberedde en sändningssekvens innan hon försvann. Om vi kopplar upp labbet mot det globala nätverket via satelliterna på taket, kan vi sprida hela Elysium-projektet till alla medicinska institut i världen på mindre än tio minuter. När algoritmen är offentlig, är den värdelös för Kortex. Deras monopol faller.”

“Gör det,” sa Daniel och gick fram till en av konsolerna.

Men innan Emma hann skriva in det första kommandot, skakade hela laboratoriet våldsamt. Ett fruktansvärt dån ekade uppifrån, följt av ljudet av skrynklig metall och fallande betong. Rött larmljus började blinka i rummet, och en mekanisk röst förkunnade: Säkerhetsöverträdelse upptäckt vid huvudingången.

“De har sprängt pressen,” sa Daniel iskallt och drog fram en tung pistol från sin jacka. “De är här. Kortex.”

“Sändningen tar sju minuter från det att jag aktiverar den,” sa Emma febrilt och började hamra på tangentbordet. Skärmarna flammade upp med linjer av grön kod som rullade i en enorm hastighet. “Men vi måste försvara trappan tills filerna har skickats.”

“Jag håller dem tillbaka,” sa Daniel. Han tittade på Leo. “När sändningen är klar, trycker ni på den röda knappen under konsolen. Det kommer att detonera en emp-laddning och förstöra servrarna här nere så att de aldrig kan få originalet. Sedan använder ni nödutgången genom ventilationssystemet.”

“Daniel, nej!” ropade Leo. “De kommer att döda dig!”

“De borde ha dödat mig för flera år sedan, Leo,” sa Daniel med ett sorgset men fridfullt leende. “Jag dog den dagen jag lät din mamma fly ensam. Det här är min chans att göra saker rätt. Tillåt mig göra det.”

Han vände sig om och sprang mot glasdörrarna och ut i korridoren, ställde sig i skydd bakom en stålbalk och siktade upp mot spiraltrappan.

Inom några sekunder hördes tunga stövlar i trappan. Skottlossningen bröt ut med en öronbedövande volym. Glaset i laboratoriets dörrar splittrades när kulor ven genom luften. Leo och Emma hukade sig bakom servrarna, medan skärmarna ovanför dem visade förloppet: Sändning 30%… 40%…

“Kom igen, kom igen,” viskade Emma och höll Leos hand krampaktigt. Hennes andra hand vilade över den röda knappen.

Utanför i korridoren kämpade Daniel desperat. Han var en ensam man mot en hel insatsstyrka av välutbildade legosoldater. Leo hörde hur Daniel skrek till, ett ljud av smärta när en kula träffade honom, men han slutade inte skjuta. Han vägrade låta dem passera.

Sändning 70%…