– Äh, lägg av, skrattade den andra vakten. – En brud från staben? Vad skulle hon göra mot oss? Vi har order från översten att hålla grinden stängd oavsett vem som kommer. Om någon dyker upp skjuter vi i luften först och frågar sedan.

Alexis log i mörkret. Det var ett kallt, glädjelöst leende. De trodde att de kontrollerade situationen. De förstod inte att de stod mitt i ett skottfält som de själva hade ritat upp.

Hon väntade tills vakterna vände sig om för att gå in i skjulet för att värma sig. Med snabba, exakta rörelser gled hon fram till stängslet, drog upp en liten specialtång ur fickan och klippte av den nedre tråden med ett nästan ohörbart klick. Hon kröp igenom öppningen med kroppen tryckt mot marken, rullade över diket och försvann in i skuggorna på insidan av stängslet, nära de stora ammunitionsladorna.

Inne på området var aktiviteten högre än väntat. Två tunga lastbilar stod parkerade med motorn på tomgång framför den största byggnaden, och ett dussin soldater i full stridsutrustning bar tunga trälårar från lagret och lastade dem på flaken. Överste Vance stod själv på rampen med en cigarr i mungipan, klädd i en perfekt pressad uniform utan gradbeteckningar, och gestikulerade med handen för att skynda på dem.

– Snabbare med de där lådorna! rotrade Vance med en röst som skar genom motorbullret. – Om klockan slår fyra och vi inte har fått iväg den här sista sändningen till depån i bergen, kan ni alla räkna med att bli omplacerade till arktiska gränsbevakningen innan soluppgången!

Alexis stod tryckt i skuggan av en stapel med tomma oljefat bara tio meter därifrån. Hon höll andan och lät blicken glida över lådorna. På sidan av den närmaste trälåren fanns samma stämpel som hon hade sett i Petes loggbok: Task Force Pale Horse — Ej för registrering.

Det var inte bara vanliga vapen. Det var de saknade spåromvandlarna och krypteringsenheterna från den där nattliga räden i Afghanistan – utrustning som skulle ha förstörts enligt order, men som nu plockades undan för att säljas vidare till högstbjudande på den svarta marknaden av en korrupt stabschef.

Hon drog upp sin gamla militärtelefon från fickan, tryckte på tangenterna med en handskbeklädd tumme och ställde in kameran på högsta upplösning. Hon tog tre snabba, knivskarpa bilder av lådorna, stämpeln och överste Vance själv när han skrek order åt sina underordnade. Blixten var avslagen; skenet från strålkastarna räckte mer än väl.

Plötsligt hördes ett skrapande ljud bakom henne.

– Stå still! Vem där?!

Alexis vände sig om i samma sekund som en soldat kom runt hörnet på oljefaten med geväret i anslag. Det var inte en vanlig vakt; det var en av de äldre befälen från Crawfords grupp, en kille med ett ärr över vänstra kinden och kalla, runda ögon.

Innan han hann trycka av sköt Alexis fram handen med en blixtsnabb rörelse, slog till gevärets pipa åt sidan med handloven och drog in honom mot plåtfaten med en brutal, effektiv fasthållning. Soldaten gnydde till när hans bröstkorg krossades mot metallen, men innan han hann skrika till slog hon till honom med handflatans bas mot tinningen. Han sloknade direkt och föll ihop i gruset som en säck potatis.

Alexis drog in honom i skuggorna, drog ner hans keps så att ansiktet doldes och kontrollerade hans puls. Han levde, men han skulle inte vakna på minst en timme.

Borta vid lastbilarna rotrade Vance igen: – Hey! Miller! Är allt lugnt vid grinden eller sover ni där borta?!

Tystnad föll över området för en sekund. Alexis stod orörlig i mörkret med telefonen stadigt i handen. Hon visste att hon hade allt hon behövde nu. Bevisen fanns där, lagrade i minnet på en krypterad enhet som inte kunde raderas av en överste med för mycket makt och för lite samvete.

Hon tog ett sista djupt andetag av den kalla natten, vände sig om och gled tillbaka mot hålet i stängslet, snabb och tyst som ett spöke i den mörka skogen.

Klockan var strax efter tre på natten när Alexis klev in genom dörren till Whitmans Tap igen.

Pete stod bakom disken och torkade ett glas med samma trasa som tidigare. Han tittade upp när dörren slog igen, och ett kort, lättat leende drog förbi i hans ansikte när han såg att hon var ensam och oskadd.

– Du lever, sa han torrt och hällde upp en kopp svart kaffe utan att hon behövde fråga.

– Jag lever, svarade Alexis, drog av sig handskarna och lade telefonen mitt på disken framför honom. Hon tryckte på skärmen och visade bilderna på de stämplade lådorna och överste Vance. – Och det gör de inte särskilt länge till om det här hamnar på rätt skrivbord i Washington på måndag morgon.