KAPITEL 2
Pete Whitman drog med trasan över den mörka eken med en rörelse som blivit till ett muskelminne under två decennier av nattliga städningar. Det dämpade ljudet av glas som ställdes mot zinkkanten på andra sidan lokalen fyllde tomrummet efter marinsoldaternas flykt. Neonskylten utanför fönstret blinkade till med ett svagt, elektriskt surr som skar genom nattluften, och därefter hördes det avlägsnade dånandet från en tung lastbil på riksvägen en bit bort.
– Tre år, svarade Pete till slut. Hans röst lät raspig, som om den bar på dammet från alla de årtionden han stått bakom samma disk. Han lade ner trasan och ställde sig med händerna platt mot träet, lutad framåt med blicken fäst vid den rostfria ölkranen. – Tre långa år har den där göken gått runt på basen och trott att han äger stället. Sedan de stängde ner det gamla regementet i Fort Meade har det flutit in en hel del löst folk hit till utkanterna. De tror att en uniform och ett par hopplåtar på ärmen gör dem till smågudar. De glömmer att den här kusten har sett hårdare män än Crawford innan han ens kunde knyta sina egna kängor.
Alexis Kaine rörde inte vid sitt sodavatten. Hon satt kvar på barstolen med rak rygg, hennes blick fastlimmad vid bordet i det mörka hörnet där korpral Miller och de andra nyss hade druckit. Det lilla såret i mungipan sved fortfarande, men hon ägnade det ingen uppmärksamhet. Hennes tankar rörde sig i exakta, beräknande banor, som kugghjul i ett urverk som nyligen blivit nollställt.
– Han är inte problemet, Pete, sa hon med sin låga, jämna röst. Den var helt fri från skärpa nu, men den bar på en tyngd som fick den äldre mannen att spetsa öronen. – Crawford är bara ett symptom. När en enhet som Pale Horse avvecklas på pappret, betyder det inte att människorna slutar existera. Vissa drar sig tillbaka till skogarna, vissa hamnar på anstalter, och andra… andra placeras på skrivbord för att göra slut på karriärer som blivit obekväma för kedjan uppåt.
Pete muttrade något ohörbart i sitt gråsprängda skägg, sträckte sig under disken och fiskade upp en flaska mörk rom utan etikett. Han drog korken med tänderna och hällde upp två fingrar i ett litet, ganska slitet glas som han sköt över till Alexis. Hon tittade på glaset men rörde det inte.
– Du är inte här för att skriva vanliga personalrapporter, Alexis, sa Pete och sänkte rösten till ett lågmält morrande. Han lutade sig ännu närmare disken, hans ögon smalnade av misstänksamhet och gammal vänskap. – Jag kände din far på den tiden han tjänstgjorde i Panama. Jag vet hur det ser ut när en stabskommendör skickas ut i bushen utan livvakter, utan officiell bil och med en order om att “undersöka lokala rutiner”. Någon där uppe i Pentagon vill ha tyst på något. Eller så vill de ha ett vittne som inte kan köpas.
Alexis vände huvudet långsamt och mötte Petes blick. Det fanns ingen förvåning i hennes ansikte, bara en dyster bekräftelse.
– Överste Vance har haft fullt upp med att sopa igen spåren efter insatsen i Sulaiman-bergen för åtta månader sedan, sa hon tyst, som om hon talade till sig själv mer än till bartendern. – Rapporten som lämnades in då talade om en renodlad räddningsaktion. Men tre av våra grabbar kom aldrig tillbaka till däcket på fartyget. Och de som kom tillbaka… de har blivit omplacerade till platser där ingen någonsin ställer frågor igen. En till Alaska, en till en depå i Georgia, och jag… jag skickades hit för att titta på logistiken för bränsleförsörjningen.
– Logistik, fnyste Pete och skakade på huvudet så att det grå håret fladdrade. – De skickar en av de skarpaste knivarna i marinen för att räkna fat med dieselolja i ett län där det enda som växer är tallar och granskog. De underskattar dig, lilla vän. Precis som den där idioten till artillerisergeant gjorde för fem minuter sedan.
– Låt dem underskatta mig, sa Alexis och lät ett nästan omärkligt leende nudda vid läpparna. Det var ett leende som inte nådde ögonen. – Det är i det döda utrymmet mellan underskattning och panik som man hittar sanningen.
Ute på asfalten framför Whitmans Tap hängde natten tung och fuktig. Kylan från de omgivande bergen rullade ned längs skogsvägarna och bildade tunna, spöklika slöjor av dimma kring lyktstolparna.
