Gunnery Sergeant Marcus Crawford stod lutad mot sidan av sin Dodge Ram med armarna korsade över det massiva bröstet. Hans händer darrade fortfarande, en fin, knappt märkbar skakning som gjorde honom ursinnig. Han som hade lett plutoner genom ravinerna i Helmand utan att blinka, han som hade sett unga män gråta i skiten och skrikit dem i ansiktet tills de reste sig upp – han hade just låtit sig skrämmas av en kvinna i en sliten fältjacka.

– Fan också! hötte Crawford lågt och slog näven i plåten på flaket så att det dånade i den tysta nattluften.

Bakom honom stod de åtta marinsoldaterna i en klunga vid vägkanten. De höll tyst. Ingen av dem vågade möta hans blick. Korpral Miller stod längst fram med händerna djupt stuckna i fickorna på sin jacka och stirrade ner i gruset. Det fanns ingen skadeglädje kvar bland dem, bara den kalla klibbiga känslan av att ha stirrat ner i ett avgrundshål och insett att det stirrade tillbaka.

– Vem i helvete var det där egentligen, Gunny? viskade en av de yngre meniga, en kille vid namn Henderson som knappt hade hunnit få skäggväxt. Hans röst lät som ett oroligt pip i mörkret. – Jag menar… Task Force Pale Horse? Det låter ju som en skröna de drar på befälsskolan för att skrämma slag på oss.

Crawford vände sig om med en hastighet som fick Henderson att backa ett steg. Hans ansikte var blekt i det svaga skenet från bilens strålkastare, käkarna krampade.

– Håll truten, Henderson! fräste Crawford, men hans röst bar inte den gamla auktoriteten; den lät ihålig, som om luften hade gått ur honom. – Du har ingen aning om vad du pratar om. Du satt med blöjorna på när de grabbarna rensade grottorna i Tora Bora utan flygunderstöd. Vi… vi trodde att de var legender. Vi trodde att de var bortglömda.

– Men om hon är så farlig… varför sitter hon då här i ingenmansland och dricker sodavatten? frågade Miller med en lugnare, nästan hotfull ton som fick Crawford att stanna upp. Korpral Miller hade en envishet i blicken som inte passade för en underordnad. – Om hon satt med i den där enheten, och om hon har rapporter som kan sänka översten… vad gör vi då här, Marcus? Är vi hennes livvakter nu, eller är vi nästa offer på listan?

Ordet offer hängde kvar i luften som en fuktig dimma. Crawford kände hur kylan kröp in under kragen på hans skjorta. Han visste mycket väl vad som hände med soldater som visste för mycket. Han hade själv sett en lastbil svänga av vid grusvägen till sektor 4 för ett halvår sedan, och den föraren hade aldrig synts till på basen igen.

– Vi gör ingenting, sade Crawford till slut, och hans röst var nu bara en hes viskning. Han slängde upp dörren till sin bil och hoppade in bakom ratten. – Vi åker tillbaka till barackerna, dricker upp vår skitöl och håller våra käftar stängda tills måndag morgon. Och om någon frågar om barbråket i kväll… så ramlade jag på biljardbordet. Förstått?

Dörrarna smällde igen en efter en, och kort därefter rullade pickupen iväg med ett dämpat muller som snabbt dog ut i natten och lämnade korsningen helt tom.

Inne i baren stod Pete Whitman kvar med armarna på diskbänken och tittade på det gamla fotografiet som låg kvar bredvid Alexis glas. Det svarta vita ljuset från neonskylten utanför kastade långa, blå skuggor över ansiktena på de män som stod i dammet utanför bunkern i Afghanistan.

– De kommer inte att hålla tyst länge, Alexis, sade Pete utan att vända sig om. Han drog upp en flaska tjeckiskt öl och sköt den över disken till henne, tillsammans med ett rent glas. – Crawford är för korkad för att hålla en hemlighet när han är full, och översten har öron i varje hörn av det här länet. Om du fortsätter gräva i det där… kommer du inte att lämna stället i en bil. Du kommer att lämnas i en låda.

Alexis tog upp flaskan, kände den kalla fukten mot handflatan och fyllde glaset med en långsam, metodisk rörelse. Hon tittade på bubblorna som steg mot ytan och sprack i intet.

– Jag lämnar ingenting åt slumpen, Pete, svarade hon lågt. Hon tog ett litet klunk av ölet och ställde ner glaset med ett distinkt klonk mot träet. – När vi var där inne i bergen… trodde vi att vi stred för en idé. Vi trodde att kedjan höll. Men när kommandot gav order om att elda upp den egna positionen för att dölja leveranserna till de lokala krigsherrarna… då förstod jag att fienden inte bara fanns på andra sidan berget. Fienden satt i tältet bredvid oss med kartor och stämplar.