Pete suckade djupt, ett ljud som lät som om det kom från botten av hans lungor. Han sträckte sig ner under disken och plockade fram en liten, sliten anteckningsbok med läderpärm. Den var gulnad i kanterna och fullskriven med sirlig, gammaldags handstil.

– Här, sa han och lade boken på disken framför henne. – Det här är inte mina anteckningar. Det är en loggbok över alla militära transporter som rullade genom vår kontrollstation mellan klockan två och fem på morgonen för åtta månader sedan. Själva natten då Pale Horse blev “avvecklad” på pappret. Lastbilarna hade civila plåtar, men chaufförerna bar samma typ av ID-brickor som de som sitter på staben nu.

Alexis sträckte ut fingret och rörde vid pärmen. Hennes ögon glimmade till i det svaga skenet från bardisken. Det fanns en metod i vansinnet, en röd tråd som sträckte sig från bergen i Asien ända hit till den regniga skogen i norra staten.

– Var fick du tag på det här, Pete? frågade hon, och för första gången fanns det en ton av äkta förvåning i hennes röst.

– En av grabbarna som körde tankbilarna kom hit och drack upp sin sista lön innan han skickades till en straffkommendering i Tyskland, mumlade Pete och torkade av en osynlig fläck på disken med sin handduk. – Han sa att om han råkade utför en “olycka” på vägen, skulle jag se till att boken hamnade i händerna på någon som faktiskt kunde läsa mellan raderna. Jag tänkte på dig direkt när du klev in genom dörren i kväll.

Alexis tog boken, öppnade den försiktigt och bläddrade förbi de första sidorna med sifferkoder och bränslevolymer. Plötsligt stannade hennes blick vid en handskriven notering längst ner på sidan nio.

Last 12: Kontainer med okänt innehåll. Mottagare: Överste Vance, Sektor 4.

Hon lyste med sin lilla ficklampa mot pappret för att vara säker på att hon inte såg fel. Siffrorna var otvetydiga. Det rörde sig inte om vanlig utrustning. Det var vapen som inte fanns på inventarielistan, betalade med svarta medel från operationen i öster.

– Sektor 4 ligger bara sex miles härifrån, mitt inne i skogen bakom gamla ammunitionsdepån, sa Pete tyst. – De har stängsel med eltråd nu och vakter som skjuter först och frågar sen. Ingen från byn går dit längre. Men jag vet en gammal underhållsväg som går genom bäcken på baksidan. Den är inte avstängd. Inte än.

Alexis stängde boken med ett dovt slag och stoppade ner den i den innersta fickan på sin fältjacka. Hon reste sig upp från barstolen, hennes rörelser var plötsligt helt fokuserade, som en fjäder som spänns till det yttersta.

– Stäng inte igen än, Pete, sa hon och drog igen dragkedjan till hakan. – Jag har ett besök att göra innan måndag morgon.

– Var försiktig där ute, Alexis, sa den gamla soldaten och tittade djupt in i hennes ögon. – De där grabbarna spelar inte efter regelboken längre. Om de tror att du har den där boken… kommer de att göra vad som helst för att tysta dig.

– Låt dem försöka, svarade Alexis Kaine, vände på klacken och klev ut genom dörren i natten, där regnet just börjat falla som ett fint, iskallt dis över det tysta landskapet.

Skogsvägen till Sektor 4 var mörk och slingrande. Granarna stod som tysta, svarta jättar på båda sidor om gruset, och deras grenar bildade ett tätt tak som stängde ute stjärnljuset. Luften luktade fränt av fuktig jord och kåda, men under den doften fanns en svag ton av bränd diesel och varm metall – lukten av en militäranläggning i full drift.

Alexis rörde sig genom skogen med en ljudlös elegans som bara tillhörde dem som tillbringat åratal med att lära sig hur man försvinner i terrängen. Hon bar inga vapen synliga, men hennes hand låg stadigt i fickan där den lilla stridskniven med det avbrutna skaftet fanns nära till hands.

Efter tjugo minuters marsch genom snåren nådde hon fram till stängslet. Det var tre meter högt, toppat med tre rullar konsertina-tråd och försett med rörelsesensorer som blinkade svagt i rött med jämna mellanrum. Femtio meter längre bort låg själva grinden, bevakad av ett litet plåtskjul där två vakter stod och rökte under ett utskjutande tak.

Hon kände igen den ena figuren i det svaga skenet från lyktan. Det var inte någon av de vanliga gränsoldaterna. Det var korpral Miller, som stod lutad mot väggen med geväret hängande i remmen över axeln, medan hans kollega stod och skrattade åt något han sa.

– Jag säger ju det, hörru, hördes Millers röst genom natten, lite dämpad av vinden. – Den där kvinnan är inte som de andra. Hon bara stirrade på Crawford som om hon ville äta upp honom levande. Och hon rörde inte ens på en muskel.