Rösten var tveksam, nästan bräcklig. Det tog mig ett ögonblick att placera den. Det var Nastja.
– Hej, Nastja. Hur är det med dig? frågade jag genuint nyfiken.
– Det är… det är mycket bättre, svarade hon. Jag ringer för att jag har startat ett eget litet projekt. Ett kafé. Vi öppnar i helgen. Jag vet att vi inte är vänner eller så, men… du var den enda som faktiskt lyssnade på mig när allt rasade. Jag skulle bli så glad om du ville komma på invigningen.
Ett leende spred sig över mina läppar. – Jag kommer jättegärna. Skicka adressen.
När helgen kom tog jag på mig en elegant, midnattsblå klänning som faster Galja säkert hade uppskattat, och åkte in till staden. Kaféet låg i ett trendigt, men mysigt kvarter. Det var ljust, dekorerat med mängder av växter och doftade ljuvligt av nybakat bröd och färskbryggt kaffe. Nastja stod bakom disken. Hon såg strålande ut. Blicken var klar, leendet var äkta. Hon bar inte längre några tunga märkeskläder, utan ett enkelt, stilrent förkläde. När hon fick syn på mig sprang hon fram och kramade mig hårt.
– Du kom! utropade hon.
Vi satt vid ett litet fönsterbord och pratade länge. Hon berättade att hon hade sålt alla sina dyra väskor och smycken för att finansiera startkapitalet för kaféet. Hon hade brutit med den ytliga bekantskapskretsen från Andrejs värld och äntligen börjat göra något hon faktiskt brann för: baka.
– Och Andrej? frågade jag försiktigt.
Nastja skakade på huvudet med ett snett leende. – Jag hörde att han fick sparken. Han kunde inte hantera stressen på jobbet, började dricka för mycket och missade deadlines. Nu bor han visst hos sin mamma och försöker få småjobb som frilansare.
Det högg inte till i hjärtat. Det fanns ingen skadeglädje, men inte heller någon sympati. Andrej var bara en karaktär i en bok jag redan hade läst ut och ställt tillbaka på hyllan.
När jag kom tillbaka till sommarhuset den kvällen möttes jag av ljudet från en gitarr. Viktor satt på verandan. Han hade avslutat dagens arbete för flera timmar sedan, men hade stannat kvar.
– Jag hoppas det är okej att jag dröjde mig kvar, sa han och lade ifrån sig gitarren när jag klev ur bilen. Solnedgången var för vacker för att missa.
– Det är mer än okej, svarade jag.
Jag slog mig ner bredvid honom. Luften var ljummen och doftade av fuktig jord och mognande äpplen från trädgården. Vi satt i tystnad en lång stund, men det var en bekväm, trygg tystnad. Inga krav, inga förväntningar. Bara två människor som fann frid i varandras sällskap.
– Du vet, sa Viktor plötsligt och tittade på mig med sina mörka, allvarliga ögon. Du har gett det här huset livet tillbaka. Men jag tror att det har gjort detsamma för dig.
Han sträckte fram sin stora, valkiga hand och lade den försiktigt över min. Jag drog den inte till mig. Tvärtom, jag vände min handflata uppåt och flätade mina fingrar samman med hans.
Allting hade förändrats. Jag var inte längre den tysta, självutplånande flickan som sparade in på sina egna luncher. Jag var Jelena. Jag var inredningsdesigner. Jag var faster Galjas stolta brorsdotter. Och framför allt var jag min egen. Livet hade gett mig en andra chans, och den här gången tänkte jag inte överleva – den här gången tänkte jag leva, precis som Nastja en gång hade uttryckt det, men på mitt alldeles egna, sanna sätt.
Och när natten sänkte sig över trädgården och stjärnorna tändes över Kievs horisont, visste jag med en orubblig säkerhet att det bästa kapitlet i mitt liv, det hade bara precis börjat.
