En vecka senare ringde Andrej.
— Lena, lyssna, jag har tänkt… Kanske var vi för snabba?
— Med skilsmässan? — frågade jag lugnt och sänkte ljudet på tv:n.
Den nya lägenheten var så tyst att varje ljud verkade för högt.
— Ja, du vet.
Nastja visade sig inte vara riktigt den jag föreställde mig.
Jag log ofrivilligt.
— Andrej, för bara en vecka sedan kallade du mig fattiglapp.
— Sluta.
Jag var bara arg då.
Du vet ju att jag inte ville såra dig.
— Verkligen?
Och vad exakt var det som irriterade dig så mycket?
— Allt sparande.
De eviga samtalen om att vi måste vänta, lägga undan, spara.
Jag blev trött på det.
Jag gick fram till fönstret.
Härifrån var det en fantastisk utsikt över monumentet Bohdan Chmelnytsky.
— Jag förstår, — svarade jag lugnt.
— Det är därför skilsmässan var det bästa beslutet för oss båda.
— Lena, prata inte strunt.
Allt går fortfarande att reparera.
Jag kommer över, så pratar vi lugnt.
— Det behövs inte.
— Varför inte?
— För att du inte älskade mig, Andrej.
Du gillade idén om en bekväm och anspråkslös fru som skulle beundra dig och inte kräva något i utbyte.
Och när du bestämde dig för att du hade hittat ett bättre alternativ, flydde du bara.
— Det är inte sant…
— Det är precis sant.
Farväl.
Jag lade på.
Händerna darrade fortfarande lite, men inombords spred sig gradvis en behaglig värme.
För första gången på många år kände jag mig inte skyldig.
En månad senare hittade Nastja mig själv på sociala medier.
«Lena, kan vi prata?
Det är viktigt».
Jag tittade länge på meddelandet och gick till slut med på att träffas.
Nyfikenheten visade sig vara starkare.
Vi träffades på ett litet kafé nära mitt hem.
Nastja såg helt annorlunda ut än på bilderna.
Utan smink, blek, i en enkel jacka.
— Tack för att du kom, — sa hon nervöst och pillade med en servett.
— Jag trodde att du skulle vägra.
— Vad ville du prata om?
— Jag vill varna dig.
Andrej försöker komma tillbaka till mig.
Han ringer hela tiden, skriver meddelanden, väntar utanför huset.
Han säger att jag är hans livs kärlek.
Jag såg frågande på henne.
— Och vad händer sen?
— Och sen är det så att jag inte tänker gå tillbaka till honom.
Han är inte alls den människa han utgav sig för att vara.
Nastja tog en klunk kaffe.
Hennes händer darrade märkbart.
— När du lämnade in skilsmässoansökan flyttade han till mig.
Han berättade att han nu var fri och att vi skulle bygga ett perfekt liv.
Men efter bara några dagar började han klaga på bokstavligen allt.
På mina utgifter, vänner, vanor.
Han kallade mig slösaktig och bortskämd.
— Väldigt bekant, — sa jag lågmält.
— Och sen… — Nastja tystnade och hennes ögon fylldes av tårar.
— Han slog mig.
En gång.
Och sen hävdade han att jag själv hade drivit honom till det.
Mitt hjärta knöts ihop av smärta.
— Gjorde du en anmälan?
— Ja.
Och jag slängde ut honom direkt.
Men han låter mig inte vara ifred.
Jag är rädd att han kommer att försöka gå tillbaka till dig.
— Han kommer inte tillbaka.
Jag visade henne min telefonskärm.
Dussintals missade samtal från Andrej förblev obesvarade.
— Jag har för länge sedan strukit honom ur mitt liv.
Nastja drog en lättnadens suck.
— Du är mycket starkare än jag trodde.
Ärligt talat trodde jag tidigare att du var en grå mus.
Förlåt.
Andrej pratade hela tiden så om dig.
— Det gör inget.
Nu förstår jag vad hans ord är värda.
Vi satt på kaféet i nästan en timme till.
Vi pratade om livet, misstag och hur lätt det är att tappa bort sig själv i en relation.
När det var dags att ta farväl kramade Nastja mig oväntat hårt.
— Tack.
Du har hjälpt mig mycket mer än du tror.
Ett halvår gick.
Jag slutade på biblioteket.
Till slut skrev jag in mig på kurser i inredningsdesign — en dröm som jag skjutit upp i många år.
Jag flyttade till faster Galjas lägenhet, renoverade och skaffade en katt vid namn Marsik.
Andrej försökte kontakta mig några gånger till.
Föreslog att vi skulle börja om från början, lovade att ändra sig.
Jag svarade inte.
En dag möttes vi av en slump vid tunnelbanestationen.
Han stod och delade ut reklamblad till förbipasserande.
Våra blickar möttes.
Andrej stannade upp, och bunten med blad föll ur hans händer.
— Lena?
Jag gick lugnt förbi.
Vände mig inte ens om.
På kvällen satt jag i köket med en kopp varmt te.
Utanför fönstret snöade det sakta.
Marsik spann rofyllt i mitt knä.
Telefonen vibrerade oväntat.
Meddelandet kom från ett okänt nummer.
«Det här är Vera Nikolajevna, notarien.
