— Äntligen är det över. Pengar förstörde vårt äktenskap. Skriv under här. Och här också. Sådär, nu är du fri.
Andrejs hand gled lätt över dokumenten, som om
han inte skrev under skilsmässopapper, utan ett
tillträdesbevis till ett nytt, lyckligt liv.
Jag tog tyst pennan.
Fem år av gemensamt liv rymdes på bara tre pappersark.
— Vet du, Lena, jag försökte verkligen, — sa han och lutade sig tillbaka i stolen på notariens kontor.
— Men att leva med en person som ständigt sparar och räknar varje öre… Det är helt enkelt ingenting för mig.
Notarien Vera Nikolajevna rynkade pannan lätt, men sa ingenting.
Under sina yrkesverksamma år hade hon sett mängder av liknande historier.
Vi var långt ifrån det första paret som avslutade sin relation direkt på hennes kontor.
— Andrej, kanske är det inte läge att säga det här just nu? — frågade jag lågmält och såg på honom.
Men i hans ögon fanns bara lättnad.
— Det är det värt, Lena.
Jag har träffat Nastja.
Hon är helt annorlunda.
Förstår du?
Hon vet hur man lever, inte bara hur man överlever.
Nastja.
En tjugofyraårig anställd på hans kontor.
Långa ben, märkesväskor och vanan att beställa på restaurang utan att ens titta i prislistan.
En gång i tiden var allt helt annorlunda.
Vi träffades redan på universitetet.
Jag var en vanlig tjej från ett arbetarkvarter, och Andrej växte upp i en lärarfamilj.
Inga rika, men inte heller fattiga.
Solid medelklass.
Det var han som först uppmärksammade mig.
Han kom med kaffe mellan föreläsningarna, följde mig till studenthemmet, gav mig böcker i present.
Då kändes det som att jag hade blivit hjältinnan i en vacker romantisk historia.
— Du är speciell, — sa han då.
— Inte alls som de där tjejerna med starkt sminkade läppar.
Efter bröllopet hyrde vi en liten lägenhet i stadens utkant.
Jag tog jobb på biblioteket, Andrej fick en tjänst som programmerare på ett litet företag.
Pengarna räckte ständigt inte till, men jag var övertygad om att vi var lyckliga.
För tre år sedan blev han befordrad.
Den nya tjänsten förde med sig nya bekantskaper, en annan inkomstnivå och en annan social krets.
Andrej arbetade allt oftare över, reste på affärsresor och förändrades gradvis.
— Lena, en man med min status kan väl inte gå omkring i sådana där trasor! — utbrast han irriterat en dag när jag föreslog att vi först skulle laga den läckande kranen i köket.
Jag teg.
Jag sparade in på mina egna luncher så att han kunde köpa dyra skjortor.
Jag stoppade hans strumpor på kvällarna.
Jag lagade soppa för flera dagar i förväg.
Och under tiden hade Nastja dykt upp i hans liv.
— Här är era exemplar av dokumenten, — räckte Vera Nikolajevna över mapparna.
— Om en månad är skilsmässan officiellt registrerad.
Andrej hoppade upp från stolen så snabbt, som om den hade börjat brinna.
— Äntligen kvitt den där fattiglappen! — kastade han ur sig, utan att ens vända sig om.
Dörren slogs igen med en smäll.
Jag satt kvar och knöt mina händer hårt om mappen.
— Förlåt honom, — sa notarien lågt.
— Ibland beter sig män värre än barn.
— Det är lugnt, — svarade jag och reste mig.
— Jelena Vladimirovna, vänta en minut, — stoppade Vera Nikolajevna mig oväntat.
Hon öppnade sin skrivbordslåda och tog fram ett tjockt kuvert.
— Det här är till dig.
Ett brev från din faster, Galina Stepanovna.
Faster Galja var min mammas yngre syster.
Hon flyttade till Tyskland redan innan jag föddes.
Under hela vårt liv hade vi bara träffats två gånger: på mammas begravning och för ett år sedan när hon var på besök i bara några dagar.
— För en månad sedan gick hon bort, — fortsatte notarien.
— Hon efterlämnade ett testamente.
Och hon utsåg dig till sin enda arvtagare.
Jag tog emot kuvertet och kände hur mina händer darrade.
En lägenhet i centrala Kiev.
En rymlig lägenhet i ett stalinistiskt hus på etthundratjugo kvadratmeter.
Ett sommarhus utanför Kiev.
Ett bankkonto med en summa som fick det att bokstavligen snurra i huvudet på mig.
Faster Galja hade arbetat som översättare hela sitt liv, hanterat pengar förnuftigt, sparat och investerat.
Hon hade ingen familj.
Ingen make, inga barn.
I kuvertet fanns även ett brev.
«Lena, du är den enda som påmint mig om din mamma, — skrev fastern.
— Samma vänlighet, samma vilja att hjälpa andra även när man själv har det svårt.
Repetera bara inte hennes misstag.
Lär dig att leva för din egen skull.
Förlåt att jag inte berättade allt för dig tidigare.
Jag ville se vem du skulle bli utan pengar.
Nu är du fri».
Jag satt i det tomma biblioteket och läste dessa rader om och om igen.
Tårar föll på pappret och fick bläcket att flyta ut.
