— Äntligen är det över. Pengar förstörde vårt äktenskap. Skriv under här. Och här också. Sådär, nu är du fri.

Våren kom till staden med en stilla, nästan försiktig värme, som om den var rädd att skrämma bort den kvardröjande vintern. För mig innebar denna vår början på något helt nytt. Jag hade precis avslutat mina inredningskurser och kände en oerhörd hunger efter att få skapa. Faster Galjas lägenhet var redan färdigställd, varje rum andades nu min egen essens – ljusa färger, naturliga material, en balans mellan det antika och det moderna. Men det fanns ett annat projekt som väntade på mig: sommarhuset utanför staden.

Tidigare hade jag inte haft modet att åka dit. Tanken på ett stort, tomt hus kändes överväldigande. Men nu, med vårsolens strålar som letade sig in genom fönstret och Marsik som sov tungt på mina ritningar, bestämde jag mig. Det var dags att möta det sista av mitt arv.

Resan ut till huset tog knappt en timme, men när jag svängde in på den grusade uppfarten kändes det som att jag hade klivit in i en annan värld. Huset var byggt i traditionell stil, med snidade trädetaljer och en stor veranda som vette mot en vildvuxen trädgård. Det var vackert, men djupt insomnat. Murgrönan klättrade tätt längs fasaden och gräset räckte mig nästan till knäna. Jag låste upp den tunga ebdörren och klev in. Luften var instängd, luktade av gammalt trä, torkade rosor och en svag antydan av lavendel.

När jag gick från rum till rum insåg jag att faster Galja hade älskat den här platsen. Det fanns hyllmeter med böcker på tyska, franska och ukrainska. Antika möbler täckta med vita lakan stod som tysta spöken i salongen. I arbetsrummet hittade jag hennes skrivbord, och i en av lådorna låg en tjock, läderinbunden dagbok.

Jag satte mig i en dammig fåtölj och öppnade boken. Sidorna var fyllda med hennes prydliga, lutande handstil. Hon skrev om sina resor, om sitt arbete, men också om kärlek. Om en man i Berlin som hon hade älskat djupt, men som hade velat att hon skulle ge upp sin karriär för att bli en traditionell hemmafru. “Jag grät i tre dagar,” hade hon skrivit år 1988, “och sedan packade jag mina väskor. Det är bättre att vara ensam och hel, än att vara älskad men reducerad till en skugga.”

Tårarna brände bakom mina ögon, men den här gången var de inte av sorg, utan av en djup, renande tacksamhet. Hon hade gått igenom exakt samma sak. Hon hade sett min smärta, redan innan jag själv förstod den, och genom sin gåva hade hon gett mig den frihet hon själv hade kämpat så hårt för att behålla. Jag bestämde mig där och då: det här huset skulle inte säljas. Det skulle bli mitt mästerverk.

Nästa morgon började arbetet. Jag anlitade ett lokalt byggteam för att hjälpa mig med de tyngre renoveringarna. Förmannen var en tystlåten, men oerhört skicklig man vid namn Viktor. Han var i min ålder, med arbetshänder och ett lugnt, stadigt sätt att se på världen. Vi tillbringade timmar med att diskutera bärande väggar, färgval och hur vi bäst kunde bevara husets ursprungliga själ utan att kompromissa med modern komfort.

– Du har ett bra öga, Jelena, sa han en dag när vi stod på verandan och granskade ritningarna för det nya orangeriet. Han hade slutat kalla mig för “chefen” och övergått till mitt förnamn.

– Tack, svarade jag och kände en oväntad värme sprida sig i bröstet. Det var inte fjäsk, det var ett genuint erkännande från en yrkesman till en annan.

Andrej hade aldrig berömt mitt intellekt eller min smak. För honom var jag bara en bekvämlighet, en funktion. Med Viktor var det annorlunda. Han lyssnade när jag talade, han ifrågasatte mina beslut på ett respektfullt sätt, och han byggde mina visioner med sina egna händer. Vi började dricka kaffe tillsammans på trappan varje morgon innan arbetet drog igång. Vi pratade inte bara om huset, utan om livet. Han berättade om sin dotter från ett tidigare förhållande, om hur mycket han älskade trähantverk och om sina drömmar att öppna en egen möbelverkstad. Jag berättade om biblioteket, om min designutbildning och om hur jag långsamt höll på att pussla ihop mig själv igen.

Månaderna flög förbi. Under sommarens varmaste dagar, när svetten lackade och dammet låg tjockt i luften, kände jag mig mer levande än jag någonsin hade gjort i min lilla hyreslägenhet i stadens utkant. Huset genomgick en magisk förvandling. De gamla trägolven slipades och oljades, de tunga gardinerna byttes ut mot luftiga linnetyger som lät ljuset flöda fritt. Köket blev en dröm i salviagrönt och ljus ek, och i fasterns arbetsrum skapade jag min egen studio.

En eftermiddag i slutet av augusti, när huset nästan var färdigt, ringde min telefon. Det var ett okänt nummer. Jag tvekade en sekund innan jag svarade.

– Hej, Lena.