Giovanni Moretti klev fram med en auktoritet som fick luften att kännas tyngre, kallare än snöstormen som rasade omkring oss. Hans steg var långsamma, mätta, och varje knarrande ljud mot snön lät som ett domslut.
Damon stammade, hans tidigare så självsäkra leende var nu utbytt mot en mask av ren skräck. Han lyfte händerna i en klumpig, avvärjande gest och backade ett steg. “Giovanni… Herr Moretti. Det är inte som det ser ut. Hon… hon var hysterisk. Hon ramlade på isen.”
Min far värdigades honom inte ens en blick. Hans mörka ögon var helt och hållet fästa vid mig. Med en diskret nick gav han en tyst order. På ett ögonblick rörde sig fyra av männen i mörka rockar. Två av dem ställde sig framför Damon och spärrade hans väg, medan de andra två snabbt knäböjde vid min sida. En av dem drog av sig sin tjocka kashmirrock och svepte den varsamt om mina skakande axlar. Den luktade av dyr cigarr och trygghet – den luktade som hemma. En annan man, som bar en liten läderväska, började omedelbart undersöka mitt blödande huvud och min hals.
“Filmar du fortfarande, Marcus?” sa Giovanni plötsligt. Hans röst var mjuk som sammet, men den bar på en livsfarlig skärpa.
Marcus darrade så mycket att han nästan tappade telefonen. Han sänkte den snabbt. “Nej, sir. Jag… jag bara…”
“Fortsätt filma,” avbröt min far kallt. “Jag vill att ni ska ha ett tydligt minne av den natt då ni förlorade allt.”
Celeste, som äntligen fann sin röst, tog ett steg framåt med rynkad panna. Hon försökte desperat klamra sig fast vid resterna av sin värdighet. “Giovanni, detta är en familjeangelägenhet. Du har ingen rätt att storma in på vår egendom med beväpnade män. Det kontrakt din dotter skrev under–”
“Kontraktet,” avbröt en av männen som klivit ur den andra bilen. Han bar glasögon och höll i en tjock svart portfölj. Han öppnade den och drog fram en bunt papper. “Du menar äktenskapsförordet, fru Vance. Det som stipulerar att om Erbia Moretti lämnar äktenskapet, avsäger hon sig alla rättigheter till Vance Shipping och sin egen familjs förmögenhet.”
“Precis,” väste Celeste, även om hennes röst nu saknade sin vanliga kyla. “Hon har ingenting. Hon är ingenting utan min son.”
Min far knäböjde i snön bredvid mig. Han brydde sig inte om att hans skräddarsydda byxor blev blöta. Han lade en stor, varm hand mot min kalla kind och torkade försiktigt bort lite blod från min mungipa. I hans ögon fanns en sorg så djup att den nästan fick mig att brista, men där fanns också ett brinnande löfte om vedergällning.
“Min lilla flicka,” viskade han på italienska. “Förlåt att jag lät dig spela detta spel så länge.”
Jag lutade mig mot hans hand och slöt ögonen för en sekund. “Det fungerade, pappa. De svalde betet.”
Damon spärrade upp ögonen. “Betet? Vad pratar hon om?”
Advokaten rättade till sina glasögon. “Ni förstår, herr Vance, äktenskapsförordet hade en väldigt specifik klausul gällande fysisk och psykisk misshandel, samt bedrägeri. Genom att förfalska hennes namnteckning på abortkliniken – vilket vi har bevis på genom säkerhetskameror och vittnesmål från den mutade läkaren – bröt ni inte bara mot äktenskapsförordet, ni begick ett allvarligt federalt brott.”
“Ni har inte…” började Damon, hans röst bröts. “Det är hennes ord mot mitt!”
“Det är det inte,” sa advokaten lugnt och vände blad. “Och eftersom klausul 47B har brutits, återgår inte bara alla tillgångar till Moretti-familjen, utan Moretti Holdings har enligt avtalet rätt att omedelbart likvidera Vance Shipping. Ni är i konkurs, Damon. Skulderna som er far gömde innan han dog? Vi köpte dem i morse. Vi äger ert hus, era bilar, era bankkonton. Vi äger kläderna ni står i.”
Celeste gav till ett kvävt skrik och förde handen mot munnen. Hennes päls föll ner från axlarna, men hon märkte det inte ens. Marcus stod helt stilla, stirrande på telefonen som nu låg i snön.
Damon kastade sig framåt, men en av min fars män fällde honom till marken med ett snabbt slag bakom knävecket. Damon föll med ansiktet före i den isiga snön, exakt på den plats där han hade tryckt ner mitt huvud minuter tidigare.
Jag reste mig upp med hjälp av sjukvårdaren och min far. Min kropp värkte, blodet dunkade i mina tinningar, men för första gången på två år kände jag mig inte som en fånge. Jag tittade ner på min man, som nu kved i snön.
“Du hade rätt, Damon,” sa jag med en röst som överraskade mig med sin styrka. Den var raspig av skadorna på min hals, men stenhård. “Sjukhus ställer frågor. Och i morgon bitti kommer polisen att ställa ännu fler.”
Min far lade armen om mig och ledde mig mot den varma suven. Innan vi klev in vände han sig om och såg på familjen Vance, som nu stod isolerade och krossade i snöstormen.
