Kommendör Greers röst skar genom rummet som en skalpell.
– “Ni är inte här för att mäta era egon,” sa han lågt, men med en skärpa som fick luften att vibrera. “Ni är här för att hämta hem tolv amerikanska medborgare. Orson Bell har suttit i ett fängelse av betong i nästan två dygn. Calder Voss och hans legosoldater vet att vi kommer. De vet bara inte när, eller hur. Och om ni två,” han flyttade blicken mellan mig och Rourke, “inte kan lämna ert skitsnack på den här sidan Stilla havet, så kan ni lämna in era vapen nu direkt.”
Rourke höll Greers blick i en sekund innan han gav en kort, stel nick. “Uppfattat, kommendör.”
Jag sa ingenting. Jag bara nickade. Det räckte.
– “Bra,” fortsatte Greer och tryckte på en knapp på fjärrkontrollen. Kartan över Grayhook zoomades in och fokuserade på den södra änden av ön, där klipporna stupade brant ner i ett skummande hav. “Voss förväntar sig att vi kommer via stranden eller med helikopter. Därför gör vi ingetdera. Vi sätter in er med ubåt, USS Michigan, fem sjömil utanför kusten. Därefter använder ni SDV, SEAL Delivery Vehicles, för att ta er den sista biten under ytan. Ni går i land här – vid ‘Djävulens käke’.”
En röd punkt blinkade vid foten av en hundra meter hög, nästan vertikal klippvägg.
– “Det är den enda obevakade platsen på ön, just för att det anses omöjligt att klättra upp där obemärkt i mörker,” förklarade Greer. “Ni har tre timmar på er från det att ni bryter vattenytan tills ni måste vara i position vid huvudvillan. Team Alpha, Rourke, du leder. Vale, du tar spetsen.”
Jag kände Rourkes blick bränna mot min profil, men jag mötte den inte. Att sätta mig som ‘point man’ – den som leder formationen, läser terrängen och tar första stöten vid en eventuell eldstrid – var Greers sätt att svara Rourke. Det var inget straff för någon av oss, det var taktik. Jag var den snabbaste klättraren i gruppen och jag hade den skarpaste synen för fällor.
Fyra timmar senare slöt sig mörkret omkring oss.
USS Michigan var en tyst koloss i djupet. Inuti slussen stod vi packade axel mot axel, klädda i svarta våtdräkter och taktisk utrustning. Vattnet som pumpades in var iskallt. Det kröp in genom dragkedjorna, stal andan och fick musklerna att spännas. Jag kontrollerade min rebreather en sista gång. Inga bubblor. Inget ljud.
När luckan öppnades gled vi ut i det bläcksvarta havet.
Att färdas i en SDV är som att sitta i en kista av metall som dras genom en frysbox. Tystnaden bryts bara av det egna, jämna andetaget i munstycket. Jag satt framme vid navigationskonsolen. Bakom mig kände jag närvaron av de andra fem männen i mitt team. Rourke satt precis bakom min högra axel. Vi var alla bara skuggor i det dunkla gröna ljuset från instrumentpanelen.
När vi närmade oss kusten blev strömmarna våldsamma. Havet kastade sig mot Grayhooks klippor med en ursinnig kraft. Jag gav tecken att stanna femtio meter från klippväggen. Vi lämnade farkosten och simmade den sista biten.
Att bryta ytan vid Djävulens käke var som att stiga in i en torktumlare fylld med vassa stenar. Vågorna slog mot klipporna och skapade ett dån som dränkte alla andra ljud. Jag säkrade min lina, fann det första greppet i den hala stenen och började klättra.
Klippan var förrädisk. Vattnet hade slipat stenen slät, och mörkret tvingade mig att lita på känseln snarare än synen. Varje muskel i min kropp brände, men smärtan var en gammal vän. Den höll mig fokuserad. Femton meter upp stannade jag, slog in en kilkonstruktion och fäste säkerhetslinan för dem som kom efter. Rourke var precis bakom mig. Hans andhämtning var tung men jämn. För ett ögonblick, när han drog sig upp bredvid mig på en smal avsats, möttes våra blickar i mörkret. Ingen tvekan. Ingen fientlighet. Bara ren överlevnadsinstinkt och professionalism. Här fanns inte utrymme för politik.
När vi nådde krönet, en timme senare, drog vi oss över kanten in i den täta djungeln och lade oss platta i leran. Regnet hade börjat falla, tunga droppar som trummade mot bladen. Vi bytte snabbt våtdräkterna mot våra kamouflagekläder, drog på oss mörkerseende utrustning (NVG) och laddade våra ljuddämpade vapen. Världen förvandlades till ett spöklikt, grönt landskap.
Jag tog spetsen. Jag rörde mig som en skugga genom undervegetationen. Varje fotsteg var medvetet, rullande från häl till tå för att undvika att bryta kvistar. Doften av ruttnande vegetation och blöt jord fyllde mina lungor.
Efter en kilometer höjde jag plötsligt en knuten näve. Halt.
