Hon dök ner i svart vatten för att rädda en gravid främling.
Vid soluppgången fick hon veta att kvinnans bror styrde Miamis undre värld.
I stället gick hon sju iskalla kvarter i en basebollkeps och en lånad sweatshirt tills hon hittade en gammal gul taxi utanför ett kedjehotell och betalade kontant för att åka till Greyhound-stationen.
Vid gryningen var hon i Indianapolis.
Vid middagstid hade hon köpt en sliten silverfärgad Honda CR-V från en begagnatfirma som drevs av en äldre man som långsamt räknade hennes sedlar och inte ställde några frågor.
Därifrån körde hon både dåligt och smart.
Först norrut, eftersom söderut var för uppenbart.
Sedan västerut.
Sedan ner igen genom Missouri, Tennessee och Mississippi.
Hon sov på Walmarts parkeringsplatser och tvättade ansiktet i bensinstationernas badrum.
Hon åt kex, torkat kött och torr kaffekaka från närbutiker.
Någonstans utanför Memphis bytte hon registreringsskylten på Hondan mot en från en rostig bil på en skrot och höll nästan på att kräkas efteråt av nervositet.
I Mississippi stannade hon vid en telefonkiosk och ringde Keith.
Han svarade på tredje signalen.
”Brooke?”
Att höra hans röst fick henne nästan att falla samman.
”Hej, grabben.”
Han skrattade tyst.
”Ingen kallar mig så längre.
Var är du?”
Hon tittade ut på den tunga hettan som darrade ovanför bensinpumparna och sa det enda ärliga hon säkert kunde säga.
”På vägen.”
Någonting i hennes röst gjorde honom genast skarpare.
”Vad har hänt?”
Hon slöt ögonen.
”Lyssna på mig.
Om Preston ringer, vet du ingenting.
Du har inte hört av mig.
Du vet inte var jag är.”
Tystnad.
Sedan, lågt och fruktansvärt: ”Vad gjorde han mot dig?”
Brooke pressade pannan mot telefonkioskens metallvägg.
”Jag mår bra”, ljög hon.
”Håller du dig ren?”
”Ja.”
Hans röst brast i kanterna.
”Ja, det gör jag.”
”Bra.
Fortsätt så.”
Hon svalde hårt.
”Jag älskar dig.”
”Brooke—”
Hon lade på innan hon började gråta.
När hon korsade gränsen till Florida hade himlen blivit stormsäsongens blåslagna lila.
Radiostationerna upprepade hela tiden varningar om ett tropiskt system som slet sig upp längs kusten mot Miami.
Håll er borta från låga broar.
Undvik kustvägar.
Sök skydd där ni är.
Brooke fortsatte att köra.
Rädsla får väder att se förhandlingsbart ut.
Klockan 23.30 den natten kom regnet i sidled som lakan, och Palm Island Bridge dök upp i hennes strålkastare som en smal remsa betong lagd över helvetets gap.
Vinden pressade Hondan över körfältet så hårt att ratten ryckte i hennes händer.
Sedan dök tre svarta Escalades upp bakom henne i tät formation och slukade vägen med sina strålkastare.
Brooke flyttade sig instinktivt åt sidan och lät dem passera.
Under en sekund, genom det regninsmetade fönstret på den mittersta SUV:en, såg hon en kvinna i baksätet med ena handen vilande på en gravid mage.
Sedan försvann kortegén framför henne in i stormen.
Tvåhundra meter senare blommade bromsljusen röda.
Från motsatt håll kom en lastbil vrålande genom regnet utan tända strålkastare.
Kraschen lät som om en byggnad sprack mitt itu.
Den första Escaladen snurrade sidledes i en dusch av gnistor.
Den andra rullade runt.
Den tredje, den med den gravida kvinnan, slog igenom räcket och försvann ner i mörkret.
Brookes Honda sladdade när hon bromsade.
Hon gled till stopp framför det trasiga räcket och det taggiga hålet där SUV:en hade störtat över kanten.
Under ett hjärtslag blev allt tyst utom stormen.
Sedan vällde män ut ur vraken med vapen i händerna.
Inte affärsmän.
Inte politiker.
Inte några som var ofarliga.
En man, längre än de andra och blödande från pannan, stapplade mot det trasiga räcket med en sorts panikslagen auktoritet som ingen ifrågasatte.
”Gianna!” ropade han ut i mörkret.
”Gianna!”
Han försökte hoppa.
Två män grep honom och slet honom tillbaka.
”Chef, nej!”
”Min syster är där nere!”
Det var då lastbilschauffören klättrade ut ur hytten, kastade en blick bakåt och sprang.
Ingen olycka, tänkte Brooke direkt.
Ett attentat.
Hennes hand hårdnade runt ratten.
Åk härifrån.
Det var det smarta valet.
Det enda förnuftiga.
Hon var på flykt från en federal åklagare.
Hon hade förfalskade papper i väskan.
En stulen registreringsskylt på bilen.
Ett USB-minne fullt av hemligheter hon inte förstod.
Männen på den där bron var uppenbart organiserad brottslighet.
Om de såg henne, om de mindes henne, om de ställde frågor, skulle hennes liv bli mycket farligare.
Sedan tittade hon genom det trasiga räcket.
Långt där nere, i den svallande svarta kanalen, glödde fortfarande ett par strålkastare under vattnet som ögonen på något som drunknade långsamt.
Och under en fruktansvärd sekund bröt en blek hand vattenytan.
Brooke stängde av motorn.
Hon sparkade av sig skorna.
En man grep hennes axel när hon sprang förbi.
”Vem i helvete är du?”
Brooke skakade av sig honom och tittade en gång på det branta stupet, den utskjutande klippavsatsen nedanför, den våldsamma strömmen, det omöjliga avståndet.
