Luften på fängelsegården var tung, nästan elektrisk, som om ett åskväder var på väg att bryta ut precis ovanför de höga murarna. Tystnaden som hade sänkt sig över Montferrand var inte bara frånvaron av ljud; den var kvävande, ett levande väsen som höll de intagna i ett järngrepp.
Maras ansikte, sekunder tidigare en mask av oövervinnerlig arrogans, hade nu blottat en spricka av ren, oförfalskad skräck. Det var inte bara Valois närvaro som hade rubbat hennes balans, utan insikten om att hon hade blivit spelad. Lucie Serrano var ingen vanlig vakt. Hon var ett rovdjur som hade smugit sig in i lejonets kula, förklädd till ett lamm.
– D-byggnaden, upprepade Lucie, hennes röst var låg men bar över hela gården. Ekona tycktes studsa mot betongväggarna. – Ett namn som får till och med Montferrands drottning att tappa färgen.
Mara svalde hårt. Hennes mörka ögon flackade mellan Lucie och Valois. Den tjocka mappen under Valois arm tycktes väga ett ton i hennes medvetande. Vad visste de? Hur mycket hade de listat ut?
– Ni har ingenting, väste Mara, men rösten saknade den vanliga, iskalla skärpan. Den darrade, bara en bråkdel av en millimeter, men tillräckligt för att Lucie skulle registrera det.
Valois klev fram, hans svarta stövlar krasade mot gruset. Han stannade exakt en meter från Mara, en invasion av hennes personliga utrymme som ingen annan i fängelset skulle ha vågat sig på. – Tror du det, Delcourt? frågade han mjukt. – Tror du verkligen att jag skulle kliva in i det här helveteshålet igen om jag inte redan hade spiken till din kista?
Han vände sig halvt om och nickade mot de andra vakterna, som stod paralyserade runt gården, osäkra på vem som egentligen förde befälet. – Lås in henne. Isolering. Nivå fyra. Ingen kontakt med någon annan intagen, och ingen av er – han spände ögonen i en av de äldre vakterna, en man Lucie visste hade tagit emot mutor – ingen av er pratar med henne utan min eller sergeant Serranos uttryckliga tillåtelse.
När två vakter tvekande klev fram för att föra bort Mara, kastade hon en sista, brinnande blick på Lucie. – Du leker med krafter du inte förstår, Serrano. Om du går in i D-byggnaden… kommer du inte ut igen. Din bror trodde också att han var osårbar.
Orden träffade Lucie som ett knytnävsslag i magen, men hon lät det inte synas. Hennes ansikte förblev en ogenomtränglig mask. – Få ut henne härifrån, sa hon bara.
När gården var tömd och de intagna hade beordrats tillbaka till sina celler under högljudda protester och smällande celldörrar, blev Lucie och Valois stående kvar i det grå eftermiddagsljuset.
– Du tog en enorm risk idag, Lucie, sa Valois. Han lät inte arg, snarare analytisk. – Att bryta täckmanteln så tidigt… det var inte planen.
– Planen förändrades när hon bestämde sig för att statuera exempel med mig på min första dag, svarade Lucie och torkade bort en droppe svett från pannan. – Dessutom… jag såg hennes reaktion. Brevet hade rätt. D-byggnaden är nyckeln till allt.
Valois nickade långsamt och öppnade den tjocka mappen. Han räckte över ett svartvitt fotografi. Det föreställde ritningarna över Montferrand. En specifik flygel, markerad med rött, var överkryssad.
– D-byggnaden stängdes officiellt för tolv år sedan efter branden, förklarade Valois. – Den dömdes ut som hälsofarlig på grund av asbest och strukturella skador. Det finns ingen el, inget vatten, och inga kameror. Det är en död zon.
– Perfekt för att dölja något, muttrade Lucie. – Eller någon.
– Eller en hel operation. Jag har grävt i ekonomin kring Montferrand. Det har försvunnit hundratusentals euros från underhållsbudgeten de senaste fem åren. Pengar som var öronmärkta för att sanera D-byggnaden, men saneringen påbörjades aldrig. Någon högt uppsat har sett till att den flygeln förblivit övergiven på pappret.
– Fängelsedirektören? frågade Lucie.
– Direktör Morel är inblandad, det är jag säker på, sa Valois dystert. – Men han är en byråkrat, en fegis. Han har inte hjärnan eller modet att styra ett nätverk inifrån murarna. Han är köpt, precis som hälften av vakterna. Mara har styrt golvet, men det är någon annan som drar i trådarna. Någon som använder D-byggnaden.
Lucie kände hur pulsen ökade. Julien hade varit underhållstekniker. Han hade haft tillgång till alla ritningar, alla elcentraler. Han måste ha upptäckt att strömmen leddes om. Att kamerorna stängdes ner för att dölja transporter till och från den övergivna flygeln.
– Jag går in ikväll, sa hon beslutsamt.
– Ensam? Är du galen? Du hörde vad Mara sa.
