Lida och Michail började bo tillsammans.
Grannarna blev förvånade när de lade märke till en ung man på hennes hustomt, men de ställde inga överflödiga frågor.
Michail tog på sig nästan hela hushållet, och snart verkade det gamla huset livas upp — väggarna glänste av färsk färg, bron blev som ny och staketet rustades upp.
I början försökte de att inte visa sina känslor öppet, men gradvis slutade de att gömma sig.
De sågs allt oftare tillsammans.
Vissa var uppriktigt glada för deras skull, andra viskade bakom deras ryggar: «Det finns så många lediga kvinnor runtomkring, och han gav sig in i något med en äldre kvinna».
Lida brydde sig nästan inte om skvallret.
Så flög tre år förbi — snabbt och obemärkt.
But en dag kom hon hem och såg Michail sitta orörlig och stirra in i väggen.
Och hon förstod genast allt…
Lidija Sergejevna gick hemåt i en uppknäppt yllekappa, med en nött portfölj i handen där elevernas skrivhäften låg.
På kvällen väntade uppsatser, rättningar och förberedelser inför lektionerna.
Människor på gatan hälsade respektfullt på henne.
Nästan var och en av dem hade hon en gång undervisat, och nu undervisade hon redan deras barn.
Hon förblev slank, kort till växten, och bakifrån kunde man lätt ta henne för en ung kvinna.
Och hennes ansikte var också vackert.
Det var bara det att hon aldrig gifte om sig.
Hon bodde ensam i ett litet hus på en lugn gata i en liten stad, som mer liknade en stor by.
Med detta hus hade hon sedan länge vuxit samman.
På sin fritid grävde hon i trädgårdslandet och sysslade med hushållet.
En gång i tiden kunde hon ingenting: varken tända i spisen eller konservera burkar.
Men livet lärde henne allt — att stapla ved, koka sylt och hantera jorden.
En gång i tiden var allt annorlunda.
Då var det också vår.
Under fönstren till studenthemmet satt två killar och skrev ner något.
Lida skulle inte ha fäst någon uppmärksamhet vid dem om de inte hade börjat bråka om stavningen av ett ord.
Båda hade fel.
Eftersom hon inte kunde hålla sig, tittade hon ut genom fönstret och tipsade om det rätta alternativet.
En av killarna bad genast att hon skulle kontrollera hela texten.
Lida gick ner och rättade felen.
— Tack. Vi hade tur som träffade dig. Vad heter du?
— Lida.
— Och jag är Viktor. Är du en blivande lärarinna? Vi arbetar här i närheten.
Viktor tilltalade henne direkt.
Med honom var det lugnt och tryggt.
När han friade tackade hon ja utan tvekan.
Men hans mamma tog emot Lida kyligt.
— Vad ska du göra med henne? Läsa småböcker? Hon kan nog inte ens laga mat! Du kunde ha hittat någon enklare, — muttrade hon efter att de hade träffats.
Och hon var inte långt ifrån sanningen.
Lida kunde bara koka makaroner och steka ägg.
And även det lyckades hon ibland förstöra: hon kunde sätta en kastrull på spisen, fördjupa sig i en bok — och glömma allt tills lukten av bränt påminde henne.
Svärmodern förstod snabbt att hennes son inte skulle få det lätt och tog hushållet i egna händer.
Lida försökte lära sig av henne att laga mat och sköta huset, medan Viktor tvärtom drogs till hennes värld — han började klä sig mer vårdat och vinnlade sig om sitt språk.
De levde bra.
Efter ett år föddes sonen Igor — lugn, sin far upp i dagen.
Barnet kom tidigt, men Lida var snarare glad: att gå på mammaledighet senare skulle ha varit svårare.
Svärmodern upprepade allt oftare för sin son, utan att skämmas för Lidas närvaro, och sa att han hade valt en kvinna som ingenting kunde.
Lida teg, men på nätterna klagade hon för sin man:
— Din mamma tycker inte om mig.
— Det viktigaste är att jag älskar dig, — svarade Viktor och kramade henne.
När Igor blev äldre ville Lida återgå till arbetet och bestämde sig för att sätta sonen på dagis.
— Glöm det! Jag kan sitta med honom själv, — förklarade svärmodern och sa till och med upp sig från sitt arbete.
Lida var tacksam.
På kvällarna rättade hon skrivhäften och förberedde sig för lektionerna, medan svärmodern bara uttryckte sitt missnöje med svärdottern ännu högre.
Gradvis började Viktor förändras.
Allt oftare var han borta hemifrån, han blev grövre och hans gamla vårdslöshet kom tillbaka.
Även i förhållandet slocknade något.
Att maken hade hittat en annan kvinna berättade svärmodern med en sorts sällsam tillfredsställelse.
Det visade sig vara en expedit från den närbelägna butiken — kraftig, kraftigt sminkad, med rött hår.
Hon försökte inte förändra Viktor och gav honom god mat.
Lida frågade sin man rakt ut:
— Är det sant?
— Förlåt… Vi är alltför olika, — svarade han utan att lyfta blicken.
Då började Lida söka arbete på annan ort.
