Hela rummet föll i en dödlig tystnad. Ljudet av elden som exploderade i eldstaden verkade också frysa.
Hela rummet föll i en dödlig tystnad. Ljudet av elden som exploderade i eldstaden verkade också frysa.
Bastions snyftande skratt ekade och rev genom den spända stämningen. Han klappade hennes lår och torkade bort hånfulla tårar från ögonvrårna. “En liten fågel som vill bita en gammal varg?” Okej, frun. Imorgon vid lunchtid. Jag ska försöka att inte förstöra ditt vackra ansikte, så att din man fortfarande har något att titta på när han gråter.
Bastion vände ryggen till och lämnade med sin hord. Så snart ekdörren stängdes grep Valyrian tag i Rosamunds handled. Inte för svårt att bryta ben, men tillräckligt för att dra henne närmare. Hans gyllene ögon glänste av ilska, förvirring och till och med rädsla som en Alfa-kung aldrig visat.
“Vad i helvete håller du på med, Rosamund?” “Hans röst morrar i halsen, med vargens majestät. “Han kommer slita mig i stycken innan jag hinner dra mitt svärd!”
Rosamund drog lugnt tillbaka sina fingrar från hans. Hon ryggade inte tillbaka under hans tryck. “Han kommer att försöka, sir. Men han glömde en sak: han frågade aldrig min far hur mycket det kostade honom att gömma mig i femton år.
Den natten, i det kalla stenrummet i huvudtornet, patrullerade inte Valyrian som vanligt. Han stod med armarna i kors mot dörren och tittade tyst på. Kvinnan han älskade som en snöflinga satt framför spegeln och tog långsamt bort silket som täckte hennes armar.
Under ljuset från ljuset höll Valyrien andan.
Ingen slät hud. Längs underarmar, axlar och upp till den bara ryggen finns korsade ärr. Ärr från knivar, piskor, klorna från vilda djur. Det var inte kroppen av en marginaliserad ung flicka. Det var kroppen av en krigare som överlevt helvetet.
Hon tog fram den lilla träkistan hon tagit med från Harringtons, och drog fram två korta svärd smidda av en blandning av valyriskt stål och rent silver. Metallens kalla ljus lyste på hans uttryckslösa ansikte.
“Min lärare, Kalin,” viskade hon och slipade varsamt sitt blad. “Att det farligaste vapnet varken är klor eller muskelstyrka.” Snarare är det fiendens arrogans. Min far sålde mig inte för att jag var lydig, valyrisk. Han sålde mig för att jag var det farligaste bladet han inte kunde kontrollera.
Valyrian steg fram, knäböjde bredvid honom, hans fingrar gled lätt över ett långt ärr på hans axel. Hans ömhet fanns fortfarande där, men nu blandades den med en djup vördnad. “Imorgon,” morrade han mjukt, “om du faller, dödar jag dem alla. Även om det sker ett brott mot fördraget.
Rosamund lyfte hakan och visade ett uppriktigt, kallt, grymt leende för första gången. “Imorgon ska du stå still och se mig utöka ditt territorium.”
Slaget i den inre borggården
Solen står i skuggorna. High Reachs gård är fylld av vargar från båda flockarna. Luften var fylld av lukten av svett, torr jord och blodtörst.
Bastion dök upp, naken, med svullna muskler när han gick in i ett halvt transformerande tillstånd. Dess klor var långa, svarta och vassa. Han sträckte på axlarna och gav ifrån sig ett vrål som fick stenväggarna att skaka.
Framför honom bar Rosamund varken siden, och han var inte otympligt bepansrad. Hon bar en tajt svart läderkostym, platta klackar för rörelsefrihet, och hennes hår var hårt flätat tätt mot hårbotten. Hon höll två korta svärd och stod i en så avslappnad hållning att hon verkade arrogant.
“Kom igen, lilla fågel!” Bastion hånlog, rusande som en lavin.
Alla höll andan och väntade på scenen som var stänkt av kött och blod. Men Rosamund var inte där.
Som hon hade lärt sig: låt dem komma närmare. Låt dem tro att de har fångat dig.
När Bastions klor bara var några centimeter från hennes ansikte lutade sig Rosamund tillbaka med otrolig hårdhet. Hon gled till hennes sida som ett spöke. Två blad glänste.
Twist!
Bastion vrålade av smärta. Bakom låret, precis vid hamstrings, började blodet flöda. Det silverfärgade bladet skar av muskeln och saktade ner odjurets självläkningsproces.
Han vände sig om och gav desperat dödliga slag. Men Rosamund var för snabb. Hon såg Lycans återhämtning, hon räknade ut varje vinkel, varje andetag, varje blind fläck hos någon som förlitade sig för mycket på medfödd styrka. Hon rör sig inte med kraft, utan med perfekt teknik och ren grymhet.
Hon undvek en av hans örfilar, snurrade upp i luften, slog svärdets fäste mot hans tinning och skar sedan en grund men precis linje genom Alfa Ironwoods vänstra öga med dolkens blad.
Blod gör Bastion blind. Hans arrogans gav vika för panik. Han vinglade och försökte fånga henne med sin sista styrka.
Rosamund ryckte på axlarna, använde knäna som stöd, hoppade högt och lindade benen runt sin hals. Med skrämmande tryck och tyngden av sin kropp kastade hon jätten på den dammiga marken.
