Hon ryckte åt sig väskan.
— Du är en småsint människa, Vadim.
Då tyckte jag till och med att det blev komiskt.
Genom hela livet har folk kallat mig för mycket, men snål för att jag vägrade betala notan för en kvinna som döljt sin riktiga ålder, det hade ingen gjort förut.
Jag ropade på servitören:
— Var snäll och dela upp notan.
Servitören såg ut som en människa som sett allt i livet och för länge sedan slutat bli förvånad över något.
Lena betalade tyst med sitt kort.
Sedan reste hon sig och slängde ur sig på vägen ut:
— Så där kommer du att förbli ensam.
De orden sårade mig mer än jag väntat mig.
För att hon träffade en öm punkt.
Jag var verkligen ensam.
Hon gick snabbt iväg, utan att ens knäppa sin kappa.
Jag satt kvar vid fönstret.
Drack upp mitt kalla kaffe.
Sedan åt jag upp min kalla soppa — man ska ju inte låta maten gå till spillo.
Sådan romantiker är jag.
Ute hade det börjat skymma.
Folk gick hand i hand, skrattade, någon grälade i telefon.
Jag tittade på människorna som gick förbi och tänkte: har jag kanske blivit för principfast?
Kanske borde jag ha viftat bort det?
Äsch, en kvinna ljög, beställde en dyr middag.
Det händer.
Men sedan kom jag ihåg hennes fras igen:
“Alltså gjorde jag rätt.”
Och jag insåg: det handlade inte alls om åldern.
Jag är femtiett år gammal.
Jag jagar inte längre efter något ideal.
Jag känner mina egna brister väl: ryggen påminner ibland om min ålder, ungdomar irriterar mig då och då, och att telefonen har tre kameror förblir för mig ett mysterium.
Men jag vill att relationer ska börja ärligt.
Låt kvinnan vara fyrtioåtta. Låt henne vara femtiofem.
Låt henne ha ett ex, barn, rynkor och en sur katt som hatar män.
Inget av det är läskigt.
Det är livet.
Det som är läskigt är något annat.
När en bekantskap börjar med en lögn dyker det genast upp en tredje deltagare mellan två människor — själva lögnen.
Och sedan går det inte längre att förstå var den lilla osanningen slutar och allt det andra börjar.
Vinden var kylig när jag äntligen klev ut från kaféet. Mörkret hade redan lagt sig över staden, och gatlyktorna kastade ett milt, gult ljus över den våta asfalten som glänste efter ett kort men intensivt kvällsregn. Jag drog upp kragen på min rock och började gå utan någon egentlig riktning. Jag hade ingen brådska hem. Den tysta lägenheten väntade på mig, precis som den alltid gjorde. Tv:n, ensamheten, ekot av mina egna steg över vardagsrumsgolvet. Allt det där kändes plötsligt väldigt påtagligt, som en tung filt man inte riktigt orkar sparka av sig.
Mötet med Lena gnagde fortfarande i mig. Det var inte notan, inte min kalla soppa och definitivt inte hennes ålder som störde mig mest. Det var den iskalla inställningen. Känslan av att sanningen hade blivit en förhandlingsfråga, en flexibel handelsvara som man kunde forma om det passade ens syften. “Kvinnlig list”, hade hon kallat det. För mig var det bara ett annat ord för att bygga ett helt hus på en grund av lös sand och sedan bli arg när väggarna börjar spricka.
Jag promenerade längs kanalen i stadens hjärta. Vattnet rörde sig långsamt, nästan tvekande, och speglade stadens ljus i fragmenterade, oförutsägbara mönster. Jag funderade på min profil på dejtingsajten. Förtio år. Hade jag varit för stelbent? Kanske var det just min egen uppsatta gräns som bjöd in till lögner. Jag sökte efter någon som hade kvar lite av livets gnista, någon som inte var tyngd av alltför många besvikelser från det förflutna. Men i min envisa jakt på en ärlig siffra hade jag kanske stängt dörren för dem som bar på verklig livserfarenhet – de som hade ärrats och sårats, men som ändå valde att stå upp varje morgon utan att förställa sig eller gömma sig bakom tunga fotofilter.
Jag stannade till vid ett övergångsställe, såg hur bilarnas strålkastare svepte förbi och kände hur tröttheten började ersätta den tidigare irritationen. Efter en stunds mållös promenad kände jag hur höstkylan började krypa in under kläderna. I ögonvrån fick jag syn på ett litet antikvariat i hörnet av en smal tvärgata. Skyltfönstret var fyllt med travar av gamla böcker, och ljuset där inifrån var varmt, dämpat och inbjudande. Utan att egentligen tänka efter korsade jag gatan och tryckte ner handtaget. Dörren öppnades med ett litet, bekant pling från en mässingsklocka.
Doften av gammalt papper, trycksvärta och damm slog omedelbart emot mig. Det var en doft av tid, av tusentals berättelser som bara låg och väntade på att bli lästa igen. Bakom trämöbeln vid ingången stod ingen, men bland de höga hyllorna längre in hörde jag ett mjukt prasslande ljud. Jag gick långsamt fram längs raderna av böcker, lät handen stryka lätt över de slitna ryggarna. Längst in, vid en mörk sektion för utländsk litteratur, stod en kvinna och sorterade en stor trave böcker på ett lågt bord.
Hon måste ha varit i min egen ålder, kanske något år äldre. Hennes hår var stänk av silver och grått, uppsatt i en slarvig men elegant knut i nacken, och hon bar en tjock, hemstickad kofta över en enkel mörk klänning. Hon vände sig om när hon hörde mina steg mot de knarrande golvbrädorna.
“Ursäkta röran,” sa hon med ett leende som omedelbart nådde hela vägen upp till hennes ögon och skapade små, vänliga skrattrynkor. “Jag försöker få ordning på den här gamla dödsboleveransen, men böckerna verkar ha en helt egen vilja ikväll.”
“Ingen fara alls,” svarade jag och kände hur axlarna sjönk ner en aning. Spänningen från kaféet började sakta rinna av mig. “Det finns något genuint och hemtrevligt med böcker som vägrar att stå i perfekta, raka rader.”
Hon torkade händerna på en liten handduk hon haft i fickan och granskade mig för ett ögonblick. Inte med den där beräknande blicken som Lena hade haft, den som ständigt letade efter fel eller ekonomiska tillgångar, utan med en mjuk, äkta nyfikenhet.
“Söker du efter någon specifik författare, eller gömmer du dig bara från kylan där ute?” frågade hon och lutade sig bekvämt mot bokhyllan.
“Lite av båda, tror jag,” erkände jag förvånansvärt öppet. “Jag hade just en… ganska intressant kväll, och jag var helt enkelt inte redo att gå hem och stirra in i väggen riktigt än.”
“En intressant kväll,” upprepade hon, lade huvudet på sned och log finurligt. “I min erfarenhet brukar det vara en artig omskrivning för en total katastrof.”
Ett kort, befriande skratt slapp ur mig. Det var det första äkta skrattet jag haft på hela kvällen, kanske på hela veckan. “Du är uppenbarligen väldigt bra på att läsa mellan raderna.”
“När man spenderar halva sitt liv med att läsa andras berättelser, lär man sig ett och annat om hur människor formulerar sig för att undvika sanningen,” sa hon och sträckte fram handen. “Jag heter Anna, förresten.”
