Vid 51 års ålder bjöd jag ut en kvinna på dejt som i sin profil angett att hon var 40.
Upptäck mer
Boka Dejt
Läs dejtingtips
människa
Redan efter en halvtimme förstod jag att
kvällen inte alls skulle gå enligt planen.
Jag heter Vadim, jag är femtiett år gammal och
för att vara helt ärlig är mina relationer med nätdejting fortfarande komplicerade.
Man skulle kunna tro att jag är en vuxen människa.
Jag känner mig trygg bakom ratten, jag har tagit mig igenom ett bolåneinstitut och överlevt en skilsmässa.
Jag kan skilja på en reservdel av god kvalitet och en billig kopia vid första anblick.
Men när en kvinna skriver att hon är fyrtio år i sin profil, och det på bilden inte framgår om hon faktiskt ser yngre ut eller om filtren gör underverk, då börjar jag komma av mig.
Efter skilsmässan tänkte jag länge inte alls på nya relationer.
Först ville jag bara leva lugnt efter familjens stormar.
Sedan vande jag mig vid ensamheten.
Och efter en tid märkte jag att jag vant mig alldeles för mycket: jag äter middag ensam, tv:n är på för en enda tittare och jag är tvungen att prata med mig själv.
Vid något tillfälle insåg jag: det är dags att återvända till ett normalt liv.
Klubbar och barer lockade mig inte längre — jag är inte i den åldern att jag ska låtsas vara dansgolvets kung.
Dessutom uppskattar man sina leder mycket mer nu än när man var ung.
Därför registrerade jag mig på en dejtingsajt.
I profilen skrev jag direkt och ärligt:
“Jag är 51 år gammal. Jag skulle vilja träffa en kvinna som är ungefär fyrtio. Det är mina preferenser, så jag ber på förhand om ursäkt om någon tar illa vid sig.”
Jag förstår att det inte låter särskilt romantiskt.
Men jag bestämde mig för att det är bättre att säga allt på en gång än att behöva känna sig obekväm senare.
Det handlar inte om att kvinnor i min egen ålder är sämre på något sätt.
Det är bara det att många av dem är så trötta på livet att de redan vid första dejten omedvetet börjar leta efter en make, en hantverkare, en personlig psykolog och en sponsor för renovering på samma gång.
Och en dag skrev Lena till mig.
I profilen stod det — fyrtio år.
På bilderna såg hon ut som en trevlig kvinna: mörkt hår, ett lugnt leende, levande ögon.
Ingen fotomodell, och det gladde mig bara.
Jag har generellt komplicerade relationer med modeller — det känns som om de är redo att ställa krav innan man ens hunnit göra något.
Vi skrev till varandra i några dagar.
Lena svarade lättsamt och naturligt.
Hon försvann inte ett dygn efter varje meddelande och inledde inte ett förhör från första minuten: om jag har en lägenhet, vad jag kör för bil, hur mycket jag betalar i underhåll.
Det gillade jag.
Jag tänkte att jag äntligen träffat en normal människa.
Jag föreslog att vi skulle ses på ett kafé.
Inte på en flott restaurang med servitörer som tittar på gästerna som om de vore skyldiga dem pengar, utan på ett vanligt mysigt ställe i centrum.
Där är kaffet utmärkt och maten helt vanlig.
Som alltid kom jag i god tid.
Jag avskyr att komma för sent — jag känner mig direkt som en skolpojke som glömt sin dagbok hemma.
Jag satte mig vid fönstret, beställde en flaska vatten och rättade till skjortan.
Förresten, jag strök skjortan själv.
Det ser jag fortfarande som en bedrift.
Visserligen blev ena ärmen så märklig att den liknade en karta över något län, men under kavajen såg ingen det ändå.
Efter några minuter kom ett meddelande:
“Jag är utanför kaféet nu.”
Jag lyfte blicken mot ingången.
En kvinna kom in.
Först trodde jag att hon bara var lik Lena på bilderna.
Sedan log främlingen och gick med självsäkerhet mot mitt bord.
På bilderna var det en kvinna som såg ut att vara runt fyrtio.
Framför mig stod dock en dam som var betydligt äldre.
Ingen gumma, naturligtvis, man ska inte överdriva.
Men fyrtioårsstrecket var långt borta.
Det handlade inte ens om rynkor eller händer — man kan helt enkelt inte dölja sin ålder helt.
Det finns en trötthet som inget filter i världen kan ta bort.
Hon kom fram till bordet och log:
— Vadim?
— Ja — svarade jag. — Lena?
— Självklart, vem annars?
Hon slog sig lugnt ner mittemot, tog av sig kappan och betedde sig som om allt som hände var helt naturligt.
Jag försökte hålla ett artigt ansiktsuttryck.
Jag har aldrig gillat att sätta folk i pinsamma situationer.
Jag förstår mycket väl att jag själv inte är någon skönhet: magen är inte vad den en gång varit, håret har blivit betydligt glesare, glasögonen visar sig vara mer nödvändiga än jag skulle önska.
