Men jag skrev i alla fall inte i profilen att jag var trettionio och fitnessinstruktör.

— Du ser lite annorlunda ut än på bilderna — noterade jag försiktigt.

Hon bara viftade bort det:

— Det är gamla bilder. Nåväl? Alla gör så.

Och just det där “alla gör så” gjorde mig genast vaksam.

Vanligtvis är det med just den frasen folk rättfärdigar vad som helst.

Servitören kom fram.

Jag hade tänkt begränsa mig till kaffe, men Lena öppnade menyn med självsäkerhet och började studera den som om hon inte kommit för en dejt, utan för att fira en viktig händelse.

— Jag tar nog skaldjurssalladen, sedan en biff… Och vad kan ni rekommendera för rött vin?

Servitören lyste upp.

Jag lyste ärligt talat också upp, men av en helt annan anledning.

— Tänker du dricka vin? — frågade jag.

— Varför inte? Vi är ju på dejt.

— Jag kör.

— Ja, då får väl du låta bli. Jag dricker för oss båda.

Hon sa det lätt och obesvärat.

Nästan med ett leende.

Som om jag berättat att jag inte gillar jordgubbar och hon bestämt sig för att hjälpa mig lösa det problemet.

Jag beställde kaffe och en vanlig soppa.

Ja, soppa på en dejt.

Lena tittade förvånat på mig:

— Ska du inte ens äta ordentligt?

— Jag har ingen aptit.

Egentligen var jag hungrig.

Det var bara det att min försiktighet i den stunden vägde tyngre än lusten att äta.

Medan vi väntade på beställningen var det mest hon som pratade.

Hon berättade om sitt ex, som hon kallade för en snål människa, klagade på män från dejtingsajter och var upprörd över att alla vill ha unga skönheter.

Jag nickade då och då:

— Jag förstår.

Även om jag ärligt talat inte förstod allt.

Och plötsligt sa hon:

— Förresten, jag är inte fyrtio.

Jag blev faktiskt lite glad.

Jag tänkte att hon nu ärligt skulle erkänna, be om ursäkt och att vi lugnt skulle fortsätta samtalet.

— Hur gammal är du då?

— Fyrtioåtta.

Hon sa det som om hon inte tagit fel på åtta år, utan bara råkat blanda ihop färgen på sin kaffekopp.

Jag teg.

— Varför tittar du så? — förvånade hon sig. — Du är ju femtiett. Du är ingen ungdom längre.

— Det stämmer — medgav jag. — Men jag skrev direkt vad jag letar efter. Och du angav en helt annan ålder.

— Om jag hade skrivit ärligt att jag är fyrtioåtta, hade du inte ens svarat.

— Kanske det.

— Nå, se där. Alltså gjorde jag rätt.

Jag drog på munnen.

Inte av ilska — logiken verkade bara märklig för mig.

I stil med: “skylten förbjuder sväng, men om man verkligen vill så går det.”

— Lena, men det är ju fortfarande ett bedrägeri.

Hon ryckte likgiltigt på axlarna:

— Det är inget bedrägeri. Det är kvinnlig list.

Jag ville förklara att list och lögn inte är samma sak.

Men i det ögonblicket hade hon redan fått sin biff, och servitören ställde ner tallriken med en sådan högtidlig min som om vi firade ett familjejubileum.

Lena åt med god aptit.

Vinet tyckte hon uppenbarligen också om.

Jag drack mitt kaffe och kände mig som en alldeles för seriös person på någon annans fest.

Efter tjugo minuter hade hon slappnat av helt.

— Du är en bra man, Vadim — sa hon. — Lugn, pålitlig. Det ser man direkt.

— Vi har bara känt varandra i en halvtimme.

— En kvinna känner sådana saker.

Det var nära att jag sa: “Och mannen betalar tydligen?”

Men uppfostran segrade till slut.

När notan kom tittade Lena inte ens åt det hållet.

Hon lutade sig lugnt tillbaka i stolen och började måla läpparna.

Jag öppnade mappen och såg summan.

Vid sidan av den såg min soppa ut som en fattig släkting på en rik familjefest.

— Lena, jag föreslår att var och en betalar för sitt — sa jag lugnt.

Hon stelnade till och stängde långsamt sitt läppstift.

— Vad betyder det — sitt?

— Det är precis vad det betyder. Jag betalar för mitt, du betalar för ditt.

— Menar du allvar?

— Absolut.

— En man bjuder ut en kvinna och föreslår sedan att hon ska betala själv?

— Mannen bjöd ut en kvinna. Men till träffen kom en annan. Dessutom beställde hon allt hon ville ha utan att ens fråga vad jag tyckte.

Hon blossade upp, inte av förlägenhet utan av irritation.

— Så allt handlar om åldern?

— Inte bara. Det handlar om att bekantskapen började med en lögn.

— Ni är alla likadana! Ni ska ha unga tjejer, och kvinnor tvingas trixa.

— En kvinna är inte skyldig någon någonting — svarade jag. — Men jag är heller inte skyldig att betala för konsekvenserna av någon annans “list”.