Tystnaden som följde Lucías ord var tyngre än betongen och stålet som omgav dem. Uppe på fyrtionionde våningen, där glasfasaden ännu inte var helt färdigställd, ven den kalla nattvinden in över Paseo de la Reforma och slet i de utspridda ritningarna. Alejandro Barrera, en man som var van vid att kontrollera allt i sin omgivning, kände plötsligt hur marken – hans egen mark, hans livsverk – gungade under honom.

– Vi bygger inte för att trotsa himlen, sa hon med klar, bärande röst. Vi bygger för att tjäna människorna på marken. Och man kan aldrig bygga en trygg framtid på en grund av lögner. Ikväll står Torre La Verdad starkt. Låt det förbli en påminnelse: stål kan böjas, betong kan spricka, men sanningen rasar aldrig.

Tillsammans tryckte de på den stora knappen på podiet. Längs med de massiva röda stålbalkarna tändes tusentals LED-lampor. Byggnadens exoskelett lystes upp i natten, som ett glödande hjärta mitt i Mexico City. Det var ett monument över överlevnad, över en miljardär som vågade förlora allt för att göra rätt, och över en kvinna vars briljans lyste starkare än någon strålkastare.

Medan fyrverkerierna exploderade över staden, stod Alejandro och Lucía sida vid sida, betraktande sitt gemensamma livsverk. De hade rivit ner sina egna liv för att rädda andra, och ur spillrorna hade de byggt något starkare, något äkta. Ett torn som inte bara nuddade himlen, utan som vilade tryggt och orubbligt på marken.