Den förste mannen låg och kved på golvet, oförmögen att resa sig. Alejandro sparkade snabbt bort väskan från honom, böjde sig ner och ryckte åt sig den. Han andades tungt. Hans hjärta slog så hårt att det värkte i bröstet. Han såg på Lucía, som stod bredvid honom, lika andfådd. – Jag sa ju till dig att inte göra det, flämtade hon, men det fanns en glimt av djup respekt i hennes ögon. – Du kastade din väska i ansiktet på en beväpnad man, svarade Alejandro med ett skevt, utmattat leende.

De lämnade de utslagna männen och skyndade sig ner genom resten av trapporna. Klockan närmade sig 04:30 när de äntligen nådde bottenvåningen och låste in sig i Alejandros tillfälliga kontorsbarack på arbetsplatsen.

Alejandro låste dörren, drog för persiennerna och dumpade den svarta väskan på skrivbordet. Han drog upp dragkedjan. Inuti låg fyra tunga, svarta datakassetter. Det ursprungliga, okorrumperade beviset. Han sjönk ner i sin kontorsstol och stirrade på dem. Nu kom den verkliga prövningen.

– Vad händer nu? frågade Lucía tyst från andra sidan rummet. – Nu… säger vi sanningen, svarade Alejandro. Hans röst var fast, blicken ofokuserad när han räknade på konsekvenserna.

– Vet du vad det innebär? frågade hon skarpt. Om du lägger fram detta för finansiärerna om tre timmar… Bygget kommer omedelbart att stoppas. Projektet går i konkurs. Dina aktier kommer att störtdyka. Pressen kommer att slita dig i stycken. De kommer att kalla dig försumlig, inkompetent, kriminell. Din styrelse kommer att avsätta dig. Det tar år, kanske decennier, innan rättegångarna är över och det bevisas att Keller var den skyldige och att du blev lurad. Horizon-tornet kommer att bli ett tomt spökskepp av betong mitt i staden under mycket lång tid.

Alejandro såg ut genom barackens fönster. Horisonten över staden började skimra i svagt lila och orange. Morgonen var på väg. Han såg upp på den massiva siluetten av Horizon-tornet, som sträckte sig upp mot himlen som en svart monolit. Det var hans dröm. Hans arv.

– Jag vet exakt vad det innebär, Lucía, sa han mjukt. Det innebär att jag förlorar allt jag har byggt. Han vände blicken mot henne, och nu fanns det ingen tvekan kvar, bara absolut klarhet. – Men det innebär också att när marken väl skakar, så kommer ingen pappa, ingen mamma, inget barn att krossas under tiotusentals ton av betong på grund av min fåfänga. Stål grad 50 istället för 65. Den matematiken ljuger inte, och det gör inte du heller.

Han sträckte sig efter sin telefon, som låg på skrivbordet, och slog numret till chefen för den federala polisen. – Jag behöver skicka patruller till den internationella flygplatsen omedelbart, sa han när samtalet kopplades fram. Mauricio Keller får inte lämna landet. Och jag behöver ett utredningsteam till byggarbetsplatsen Horizon direkt. Ja. Jag har blivit utsatt för grovt bedrägeri.

När han lade på, såg han på Lucía. – Finansiärerna kommer klockan nio. Jag måste förbereda mig för att berätta för dem att deras pengar är borta, och att bygget är stoppat. Han reste sig upp. – Men när dammet lägger sig, Lucía. När advokaterna är klara, när Keller sitter bakom galler och när – eller om – jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med kapital för att börja om och rädda det här bygget från grunden… Då kommer jag att behöva en ny chefsingenjör. En som inte går att köpa, och som vet hur man river ner en byggnad för att rädda den.

Lucía Salgado, kvinnan som hade förlorat sitt namn och sin karriär för sju år sedan för att hon talade sanning, stod i sin dammiga blåa städrock. Hon sträckte på ryggen, och för första gången kände hon hur tyngden av det förflutna började lätta. – Vi får nog byta ut de där balkarna på västflygeln först, sa hon med ett snett leende.

Solen bröt fram över Mexico City, dess strålar träffade det ofärdiga stålet högt där uppe. Byggnaden var dömd att dö idag, men inuti den lilla baracken hade ett nytt, osannolikt fundament precis gjutits – ett som inte skulle ge vika för någon storm.