Tystnaden som följde Lucías ord var tyngre än betongen och stålet som omgav dem. Uppe på fyrtionionde våningen, där glasfasaden ännu inte var helt färdigställd, ven den kalla nattvinden in över Paseo de la Reforma och slet i de utspridda ritningarna. Alejandro Barrera, en man som var van vid att kontrollera allt i sin omgivning, kände plötsligt hur marken – hans egen mark, hans livsverk – gungade under honom.

– Vi måste ta oss ner dit, sa han snabbt. – Det finns ett problem, svarade Lucía. Bygghissarna är avstängda för natten. Dessutom såg jag Kellers privata säkerhetsvakter – de två stora killarna som aldrig bär företagslegitimation – stanna kvar när resten av teamet gick. De patrullerar de nedre våningarna. Jag tror att de är där för att fysiskt förstöra servern innan morgonen. De väntade bara på att det skulle bli tillräckligt djupt in på natten.

Utan att tveka knäppte Alejandro upp sin dyra skräddarsydda kavaj och kastade den över en bunt gipsskivor. Han drog loss slipsen. – Då tar vi trapporna. Alla trettiosju våningar ner. Har du din ficklampa?

Lucía log svagt för första gången den natten, ett leende fyllt av dyster respekt. Hon klickade igång lampan. – Följ mig, herr Barrera. Och försök att inte snubbla över armeringsjärnen.

De rörde sig som skuggor genom det ofärdiga monstret av stål och betong. Varje steg i det råa trapphuset ekade, och de var tvungna att röra sig med extrem försiktighet. Doften av färsk betong, svetsrök och fuktigt damm hängde tung i luften. Alejandro kände hur mjölksyran snabbt byggdes upp i benen, men adrenalinet drev honom framåt. Han betraktade Lucía som rörde sig vant och tyst framför honom, en blå skugga i mörkret. Denna kvinna, som samhället hade kastat bort och tvingat ner på knä för att skura golv, höll nu inte bara hans imperium, utan tusentals framtida människoliv i sina händer.

När de närmade sig artonde våningen stannade Lucía plötsligt och höll upp en hand. Alejandro frös till is bakom henne. Nedifrån trapphuset hördes ekot av röster. Låga, grova röster, ackompanjerade av det tunga, metalliska ljudet av verktyg som släpades mot betong. Kellers män.

– De är på väg upp från tolfte våningen, viskade Lucía. De har antagligen redan varit i serverrummet. – Om de har förstört banden har vi ingenting, väste Alejandro tillbaka.

– Vi måste gömma oss, kom. Hon drog in honom genom en dörröppning utan dörr, in på det som skulle bli huvudkontoret för en internationell bank. Mörkret var totalt, förutom gatlyktorna från Reforma långt där nere som kastade långa, förvridna skuggor över golvet. De kröp in bakom en trave isoleringsmaterial, tätt intill varandra. Alejandro kunde höra sina egna hjärtslag dunka i öronen.

Fotstegen kom närmare. Strålen från en kraftig taktisk ficklampa svepte över dörröppningen. – …säger dig, det var ett helvete att få ut dem ur racket, sa en av männen på grov spanska. – Har du dem i väskan? frågade en annan röst. – Ja, alla fyra datakassetter. Keller sa att vi ska bränna dem på soptippen i Iztapalapa innan flyget går. Kom nu, vi tar nödutgången på baksidan.

Männen stannade till precis utanför dörröppningen. En av dem tände en cigarett, lågan lyste upp hans ansikte – ett ärrigt, hårt ansikte som Alejandro inte kände igen från någon av sina legitima entreprenörer. Det här var torpeder. Lejda kriminella. Alejandros blick föll på den tunga svarta duffelväskan som en av männen ställt ner på golvet bredvid sig. Bevisen. Hela hans livsverk och sanningen om Kellers förräderi låg i den där väskan.

Han tittade på Lucía. Hon såg på väskan, sedan på Alejandro, och skakade omärkligt på huvudet. Gör det inte.

Men Alejandro Barrera hade inte byggt ett imperium genom att backa undan. Han såg sig omkring i mörkret, lät händerna glida över golvet, och fick tag i ett massivt, tre fot långt avkapat armeringsjärn. Stålet var kallt och tungt i hans händer. Grad 50 eller grad 65, i det här ögonblicket spelade det ingen roll. Det var tungt nog.

Mannen tog ett bloss på cigaretten och böjde sig ner för att plocka upp väskan. I det ögonblicket klev Alejandro fram från skuggorna. Med all kraft han kunde uppbåda från sina decennier av uppdämd stress svingade han armeringsjärnet likt ett basebollträ. Han siktade inte mot huvudet, han var ingen mördare. Han träffade mannen rakt över knäskålen.

Ett vidrigt knakande ekade i trapphuset, följt av ett vrål av smärta. Mannen föll ihop som en säck och tappade ficklampan, som rullade över golvet och skapade ett stroboskopiskt kaos av ljus och skuggor. Den andre mannen, chockerad över det plötsliga överfallet, sträckte sig snabbt innanför sin jacka efter ett vapen.

Men innan han hann dra det, flög Lucía ut från mörkret med sin egen tunga ryggsäck fylld av papper, verktyg och ritningar, och drämde den med full kraft rakt i ansiktet på honom. Mannen stapplade bakåt, tappade balansen på rullgruset och föll handlöst baklänges nerför de råa betongtrapporna. Ett dovt dunsande följde när hans kropp slog i avsatsen nedanför, sedan blev det tyst.