Vanessa nickade stumt och tog emot den lilla flickan. Lily klamrade sig fast vid Vanessas tröja, inte av tillgivenhet, utan av ren rädsla för mörkret. Stallone öppnade ljudlöst källardörren och motade ner dem för trapporna. Väl nere i mörkret rörde han sig vant förbi verktygsbänkarna och tvättmaskinen tills han nådde vinhyllorna längst in. Han drog i en dold spak bakom en trälåda, och en sektion av hyllan gled ljudlöst upp och blottade ett litet, kompakt rum av betong.
“Gå in,” viskade han. “Stäng dörren från insidan. Det finns en regel. Rör den inte förrän jag säger till. Inte ens om ni hör skott. Öppna bara om det är min röst.”
“Vad ska du göra?” Vanessas röst var fylld av genuin skräck.
“Jag ska se till att de ångrar att de klev över min tröskel,” svarade han bistert.
När lönndörren klickade igen och döljde Vanessa och hans dotter, kände Stallone hur en iskall beslutsamhet sköljde över honom. Oron var borta. Nu fanns bara uppdraget. Han rörde sig mot en gammal arbetsbänk i hörnet av källaren. Han drog ut den understa lådan, tog bort den falska botten och drog fram en tung, svart metallåda. Ett snabbt klick på kodlåset och locket flög upp. Där i låg en Glock 19 och två fulla magasin, väloljade och redo. Han hade inte rört vapnet sedan han lämnade sitt gamla liv, men greppet kändes lika naturligt som att andas. Han mantlade vapnet, ett dämpat, metalliskt ljud som gav honom en känsla av lugn.
Han smög uppför källartrappan igen. När han försiktigt gläntade på dörren ut till hallen såg han svepande strålar av svagt blått ljus från inkräktarnas ficklampor med mörkerseende. De rörde sig taktiskt genom vardagsrummet. De letade efter Vanessa, och de letade efter armbandet.
“Klara bottenvåningen,” viskade en röst på ett språk Stallone genast kände igen. Det var en slavisk dialekt, grov och professionell. Legosoldater. Arkitekten sparade inga utgifter.
Stallone andades ut långsamt, lät pulsen sjunka. Han kände tyngden av armbandet i sin ficka. Elias Lunds liv, Lilys säkerhet, och kanske hundratals andra barns öden hängde på vad som skulle hända de närmaste minuterna. Mörkret i huset var hans vän nu. Han kände varje vrå, varje skugga.
Den första mannen kom in i hallen, vapnet höjt i beredskap, blicken svepande över trappan som ledde till övervåningen. Han såg aldrig skuggan som lösgjorde sig från källardörrens mörker.
Stallone agerade med brutal precision. Han svepte armen runt mannens hals i ett järngrepp bakifrån, samtidigt som han med andra handen knäckte mannens handled så att vapnet föll tyst mot en utrullad matta. Ett snabbt, dödligt tryck mot halspulsådern, och mannen slaknade i hans armar utan ett ljud. Stallone lade försiktigt ner kroppen på golvet och tog upp mannens ljuddämpade automatvapen. Det kändes kallt och effektivt.
En nere. Minst två kvar.
Plötsligt ringde en telefon. Ljudet skar genom nattens tystnad som en siren. Det kom från fickan på den döde mannen på golvet. De andra i huset stelnade till, ljuskäglorna från deras ficklampor stannade upp och riktades omedelbart mot hallen.
“Anton?” ropade en röst från köket. Skuggorna började röra sig snabbt mot honom.
Stallone höjde vapnet, lät mörkret omfamna honom, och förberedde sig för striden. Han skulle inte låta mörkret ta hans dotter. Han skulle inte låta dem komma undan med Elias. Natten hade precis börjat, och innan gryningen skulle blodet ha tvättat bort lögnerna. Det var inte längre en fråga om att försvara sitt hem; det var ett krig. Och Stallone tänkte vinna det.
