“Varför?” väste Stallone. “Varför i helvete skulle du behålla bevis från en kidnappning?”
Ett mörkt, bittert skratt undslapp hennes läppar. “Som en livförsäkring. I den här branschen är du bara användbar så länge du är lojal och tyst. Om de någonsin bestämde sig för att jag var en risk, behövde jag något att förhandla med. Något som kunde koppla Arkitekten direkt till pojken. Jag gömde det i min handväska.”
Hon drog ett skakigt andetag och tittade ner på det dyra trägolvet. “När jag var här förra veckan, på er middagsbjudning… min väska välte. Innehållet rullade ut på golvet. Jag trodde att jag hade samlat ihop allting. Jag insåg inte att armbandet hade glidit iväg. Inte förrän igår kväll. Jag letade igenom hela min lägenhet som en galning. Sedan insåg jag var jag hade tappat det. Och när jag kom hit idag och såg Lily leka med det vid leksakslådan…”
Hennes röst dog ut. Stallone mindes kvällen. Vanessa hade varit nervös, druckit för mycket vin, varit ständigt på sin vakt. Och mitt i allt hade lilla Lily krypt runt på golvet, nyfiken och glad, samlat på sig skatter som bara barn gör. Hon hade hittat det glänsande lilla silverarmbandet, trott att det var en leksak och stoppat det i sin skattkammare – den stora leksakslådan i ek.
“Du var beredd att skada min dotter,” sa Stallone, varje ord droppade av ett dödligt allvar. “Du kastade henne under bordet. Du drog henne i håret. För att skydda ditt eget usla skinn.”
“De vet att jag slarvat bort det!” skrek Vanessa plötsligt, ren och skär panik fick henne att tappa all kontroll. “Arkitektens män, de har övervakat mig! De visste att jag kom hit idag. De vet att armbandet är i det här huset. Stallone, du måste ge mig det! Om jag går ut genom den där dörren utan det, kommer de att döda mig. Och när de är klara med mig, kommer de att gå in hit och utplåna varje bevis på att Elias någonsin existerat. Det inkluderar dig och Lily!”
Som på en given signal dog ljuset i huset. Lamporna i kristallkronan ovanför dem slocknade med ett tyst klick. Det stora, tysta huset sänktes i totalt mörker, och det enda som lyste var det bleka månljuset som sipprade in genom de höga fönstren i vardagsrummet. Det elektriska brummandet från kylskåpet tystnade. Ett kusligt lugn föll över rummet, men det var lugnet före en fruktansvärd storm.
Stallones instinkter, formade av år av militär träning som han länge försökt lämna bakom sig, slog till med full kraft. Han tryckte Lily ännu hårdare mot sig. Flickan, som kände av den plötsliga spänningen, slutade gråta och blev knäpptyst, hennes stora ögon stirrade in i mörkret.
“De är här,” viskade Vanessa. Hennes röst var knappt mer än ett rosslande andetag. “Gode Gud, de är redan här.”
“Håll käften,” väste Stallone tillbaka. Han rörde sig med en tyst, kattlik smidighet trots sin storlek. Han smög bort från de stora fönstren som vette mot trädgården och drog sig in i skuggorna mot hallen. Han stoppade snabbt det lilla silverarmbandet djupt ner i sin byxficka. Det var mer än bara metall nu; det var rättvisan för Elias Lund, och det var biljetten till deras överlevnad.
Ett svagt krossande ljud hördes från husets baksida. Någon hade skurit glaset i altandörren. De var inte bara inbrottstjuvar; de var proffs. Tysta, metodiska och livsfarliga.
Stallone vände sig mot Vanessa i mörkret. Han kunde se hennes silhuett skaka i soffan. “Om du vill leva,” viskade han med en röst kall som is, “så reser du dig upp och går mot källardörren. Nu.”
Han behövde vapen. Han behövde en fördel. Och framför allt behövde han sätta Lily i säkerhet. I källaren fanns ett lönnutrymme bakom de gamla vinhyllorna, ett utrymme de tidigare ägarna hade byggt under kalla kriget. Det var tillräckligt säkert för att gömma ett barn.
Vanessa staplade upp, hennes högklackade skor klickade högt mot golvet.
“Ta av dig skorna!” väste Stallone ursinnigt. Hon lydde omedelbart, sparkade av sig de dyra skorna och följde efter honom på darrande ben.
De rörde sig genom det mörka huset. Varje knarrande golvbräda lät som ett pistolskott i Stallones öron. Han kände doften av kylig nattluft svepa in från köket. De var inne. Han kunde höra mycket svaga fotsteg på klinkergolvet där inne. Det var mer än en person. Minst tre, bedömde han.
När de nådde källartrappan räckte Stallone över Lily till Vanessa. Kvinnan ryggade tillbaka, som om barnet brändes.
“Håll henne,” beordrade han lågt och hotfullt. “Om hon gör ett ljud, eller om du försöker något, svär jag att de männen där uppe kommer att vara det minsta av dina problem. Förstått?”
