“De vet att jag slarvat bort det!” skrek Vanessa plötsligt, ren och skär panik fick henne att tappa all kontroll. “Arkitektens män, de har övervakat mig! De visste att jag kom hit idag. De vet att armbandet är i det här huset. Stallone, du måste ge mig det! Om jag går ut genom den där dörren utan det, kommer de att döda mig. Och när de är klara med mig, kommer de att gå in hit och utplåna varje bevis på att Elias någonsin existerat. Det inkluderar dig och Lily!”
Som på en given signal dog ljuset i huset. Lamporna i kristallkronan ovanför dem slocknade med ett tyst klick. Det stora, tysta huset sänktes i totalt mörker, och det enda som lyste var det bleka månljuset som sipprade in genom de höga fönstren i vardagsrummet. Det elektriska brummandet från kylskåpet tystnade. Ett kusligt lugn föll över rummet, men det var lugnet före en fruktansvärd storm.
Stallones instinkter, formade av år av militär träning som han länge försökt lämna bakom sig, slog till med full kraft. Han tryckte Lily ännu hårdare mot sig. Flickan, som kände av den plötsliga spänningen, slutade gråta och blev knäpptyst, hennes stora ögon stirrade in i mörkret.
“De är här,” viskade Vanessa. Hennes röst var knappt mer än ett rosslande andetag. “Gode Gud, de är redan här.”
“Håll käften,” väste Stallone tillbaka. Han rörde sig med en tyst, kattlik smidighet trots sin storlek. Han smög bort från de stora fönstren som vette mot trädgården och drog sig in i skuggorna mot hallen. Han stoppade snabbt det lilla silverarmbandet djupt ner i sin byxficka. Det var mer än bara metall nu; det var rättvisan för Elias Lund, och det var biljetten till deras överlevnad.
Ett svagt krossande ljud hördes från husets baksida. Någon hade skurit glaset i altandörren. De var inte bara inbrottstjuvar; de var proffs. Tysta, metodiska och livsfarliga.
Stallone vände sig mot Vanessa i mörkret. Han kunde se hennes silhuett skaka i soffan. “Om du vill leva,” viskade han med en röst kall som is, “så reser du dig upp och går mot källardörren. Nu.”
Han behövde vapen. Han behövde en fördel. Och framför allt behövde han sätta Lily i säkerhet. I källaren fanns ett lönnutrymme bakom de gamla vinhyllorna, ett utrymme de tidigare ägarna hade byggt under kalla kriget. Det var tillräckligt säkert för att gömma ett barn.
Vanessa staplade upp, hennes högklackade skor klickade högt mot golvet.
“Ta av dig skorna!” väste Stallone ursinnigt. Hon lydde omedelbart, sparkade av sig de dyra skorna och följde efter honom på darrande ben.
De rörde sig genom det mörka huset. Varje knarrande golvbräda lät som ett pistolskott i Stallones öron. Han kände doften av kylig nattluft svepa in från köket. De var inne. Han kunde höra mycket svaga fotsteg på klinkergolvet där inne. Det var mer än en person. Minst tre, bedömde han.
När de nådde källartrappan räckte Stallone över Lily till Vanessa. Kvinnan ryggade tillbaka, som om barnet brändes.
“Håll henne,” beordrade han lågt och hotfullt. “Om hon gör ett ljud, eller om du försöker något, svär jag att de männen där uppe kommer att vara det minsta av dina problem. Förstått?”
Vanessa nickade stumt och tog emot den lilla flickan. Lily klamrade sig fast vid Vanessas tröja, inte av tillgivenhet, utan av ren rädsla för mörkret. Stallone öppnade ljudlöst källardörren och motade ner dem för trapporna. Väl nere i mörkret rörde han sig vant förbi verktygsbänkarna och tvättmaskinen tills han nådde vinhyllorna längst in. Han drog i en dold spak bakom en trälåda, och en sektion av hyllan gled ljudlöst upp och blottade ett litet, kompakt rum av betong.
“Gå in,” viskade han. “Stäng dörren från insidan. Det finns en regel. Rör den inte förrän jag säger till. Inte ens om ni hör skott. Öppna bara om det är min röst.”
“Vad ska du göra?” Vanessas röst var fylld av genuin skräck.
“Jag ska se till att de ångrar att de klev över min tröskel,” svarade han bistert.
När lönndörren klickade igen och döljde Vanessa och hans dotter, kände Stallone hur en iskall beslutsamhet sköljde över honom. Oron var borta. Nu fanns bara uppdraget. Han rörde sig mot en gammal arbetsbänk i hörnet av källaren. Han drog ut den understa lådan, tog bort den falska botten och drog fram en tung, svart metallåda. Ett snabbt klick på kodlåset och locket flög upp. Där i låg en Glock 19 och två fulla magasin, väloljade och redo. Han hade inte rört vapnet sedan han lämnade sitt gamla liv, men greppet kändes lika naturligt som att andas. Han mantlade vapnet, ett dämpat, metalliskt ljud som gav honom en känsla av lugn.
Han smög uppför källartrappan igen. När han försiktigt gläntade på dörren ut till hallen såg han svepande strålar av svagt blått ljus från inkräktarnas ficklampor med mörkerseende. De rörde sig taktiskt genom vardagsrummet. De letade efter Vanessa, och de letade efter armbandet.
