Jag stötte på mitt första hinder i maskinrummets övre galleri. En ensam vakt, tungt beväpnad, som stod och tittade ner på de enorma dieselmotorerna som dunkade rytmiskt. Jag var över honom innan han ens uppfattade min närvaro. En arm runt halsen, ett tryck, och ett tyst knäck. Jag lade honom försiktigt ner på durkplåten. Inga larm. Inget oljud.
Jag fortsatte neråt. Ljudet av motorerna blev öronbedövande, en vibrerande puls som kändes i bröstbenet. Till slut nådde jag besättningskvarteren. Längst in i korridoren, utanför en dubbeldörr, stod två män och vaktade. Det var inget snack om vilka de var. Deras kroppsspråk, de dyra kostymerna som skapade en absurd kontrast mot den slitna marinmiljön. Vales män.
Det här krävde snabbhet. Jag kastade en rökgranat längs korridoren. Medan den vita, stickande röken exploderade fram ryckte jag framåt. De började hosta och höja sina vapen, förvirrade. Två dämpade skott. Båda föll tysta.
Jag sparkade upp dubbeldörrarna.
Inne i rummet satt tre män runt ett bord fyllt av kortlekar och tomma spritflaskor. Sal, en tjock man med en kal fläck på huvudet och en mörk kostym. Och bröderna Moreno, tvillingar med rakade huvuden och tatueringar som kröp upp över halsen. De var de män som hade varit i det där kyllagret. De var männen som hade brutit min dotter.
De stirrade på mig en sekund. Jag såg hur förvirringen övergick i skräck när de såg min svärtade, våta gestalt dyka upp ur röken. De försökte nå sina vapen.
Jag sköt ena Morenobrodern i knäskålen. Han skrek, ett vrål som dränktes av skeppets motorer, och föll till golvet. Den andra brodern fick upp sin pistol, men jag var snabbare. Två skott i bröstet. Han flög bakåt över bordet, krossade flaskorna och landade i en hög av glas och blod.
Sal försökte fly mot en inre dörr, men jag sköt honom i låret. Han stöp med ansiktet före in i stålväggen och kved av smärta.
Jag gick fram till den Moreno-bror som fortfarande levde, honom med det trasiga knät. Han stirrade upp på mig, ögonen vilda av smärta och skräck.
“Vem är du?” skrek han, höll sig om sitt blodiga ben.
“Jag är Emmas pappa,” sa jag.
Och sedan lät jag helvetet regna ner över dem. Jag tog mig tid. Jag ville att de skulle förstå exakt varför detta hände. Jag ville att de skulle känna en bråkdel av den terror Emma hade känt i det där kyllagret. Skriken som fyllde rummet skulle ha fått en vanlig man att kräkas. Jag lyssnade bara efter information. Jag plockade isär dem, bit för bit, tills de var brutna, blödande trasor på golvet, badande om nåd de aldrig hade visat någon annan.
Innan den sista av dem drog sitt sista andetag, hostade Sal upp blod och viskade fram ett namn.
“Marcus… Marcus är inte här… Han är på en välgörenhetsgala… med Vale. På The Grand Hotel… Ikväll…”
Ett skevt leende spred sig över mina läppar bakom kamouflagefärgen. Dominic Vale och Marcus Thorne. Tillsammans. På en fin gala, där de spelade respektabla affärsmän medan deras hundar dog i mörkret.
Jag avslutade det jag hade påbörjat i rummet och lämnade fartyget samma väg jag kom. Havsvattnet kändes varmare när jag simmade tillbaka. En eld brann inuti mig nu. En eld som inte skulle släckas förrän hela Blå Kronans imperium låg i aska.
När jag satte mig i bilen igen vibrerade min telefon. Det var Ellis. Jag ignorerade det. Han hade valt sin sida, och jag hade valt min. Jag tittade ner på mina händer. De var täckta av blod, inte bara mitt eget. Den gamle Blake, den vanliga pappan, var borta för alltid. Kvar fanns bara soldaten, och han hade precis fått sitt slutgiltiga mål.
Jag startade motorn och körde tillbaka mot staden. Mot The Grand Hotel. Natten var långt ifrån över, och doften av apelsiner kändes plötsligt som doften av seger. Jag körde rakt in i stormen. Detta var inte slutet, det var bara början. Och jag tänkte se till att Dominic Vale fick uppleva en smärta han aldrig, ens i sina värsta mardrömmar, hade kunnat föreställa sig. Min dotter hade gråtit i tystnad. Jag skulle få hela hans värld att skrika. Skratten skulle dö på hans läppar. Allt skulle brinna.
