Jag tog tag i hans gipsade handled. Den jag redan hade brutit. Jag pressade tummen mot frakturpunkten genom gipset. Han skrek, ett högt, gällt ljud som skar genom luften.
“Namnen,” sa jag.
“Jag vet ingenting! Jag var inte där! Jag svär på min mammas grav, jag var inte där!”
“Det tror jag på,” sa jag och tryckte lite hårdare. Han skrek igen. “Du är en springpojke. Men du vet vilka som var där. Dominic Vale delar inte ut ordrar om misshandel till gatuligister. Han använder sitt städteam. Vilka var det?”
“Sal!” skrek Leo, tårarna rann nerför hans kinder, blandades med blodet. “Sal och bröderna Moreno! Det var de som gjorde det! De tog in henne, de skulle skicka en signal!”
“Vem gav dem ordern? Var det Vale direkt?”
“Nej! Nej, Vale sköter det inte så! Det var Marcus. Marcus ‘The Suit’ Thorne. Han är Vales högra hand. Han sköter verksamheten på marken. Snälla, mannen, du bryter den igen, snälla!”
Jag släppte hans handled. Marcus Thorne. Jag hade hört namnet förut. En före detta advokat som hade blivit trött på att försvara brottslingar och istället bestämt sig för att organisera dem. Han var hjärnan bakom många av Vales operationer.
“Var hittar jag Sal och bröderna Moreno?”
Leo låg och kved på marken, drog efter andan. “De hänger på en klubb. Neon Lotus. Nere i de asiatiska kvarteren. Det är en front för penningtvätt. De är alltid där på torsdagskvällar. Samlar in veckans intäkter.”
Det var onsdag natt. Imorgon skulle jag göra ett besök på Neon Lotus.
“Tack,” sa jag.
“Du måste släppa mig nu,” vädjade Leo. “Jag har berättat allt. Jag drar från stan, jag svär. Ingen får veta att vi pratade.”
Jag tittade ner på honom. I hans ögon såg jag samma tomma, hänsynslösa blick som jag visste fanns i männen som hade förstört min dotter. Om jag lät honom leva skulle han ringa Marcus Thorne innan jag ens hunnit ut ur hamnen. Han var en lös tråd i en tröja jag tänkte repa upp helt och hållet.
“Jag sa aldrig att jag skulle släppa dig, Leo. Jag sa att din tystnad skulle förlänga processen. Din samarbetsvilja gjorde den bara snabbare.”
Jag lyfte min Sig Sauer, skruvade på ljuddämparen. Leos ögon spärrades upp till bristningsgränsen när han förstod. Han öppnade munnen för att skrika, men jag tryckte av. Ett dämpat pffft. En röd ros slog ut på betongen bakom hans huvud. Han säckade ihop, som en marionett med avklippta trådar.
Jag kände ingenting. Ingen skuld. Ingen ånger. Bara en iskall, klinisk kyla. Första steget var taget.
Jag rensade platsen, kastade hans telefon i havet och lämnade bilen på en långtidsparkering vid flygplatsen. När jag kom hem höll solen på att gå upp, färgade himlen i nyanser av smutsigt lila och grått. Jag duschade länge i skållhett vatten och skrubbade huden tills den blev röd, som om jag kunde tvätta bort det kalla krigsvattnet som rann genom mina ådror.
När jag kom ner i köket satt Ellis där. Min bror. FBI-agenten.
Han höll en kaffemugg i handen, men han drack inte. Han stirrade bara ut genom fönstret mot den regniga trädgården. Hans vindjacka hängde över stolsryggen, fortfarande fuktig. Han såg trött ut. Äldre än sina fyrtiotvå år.
“Du är uppe tidigt,” sa han utan att titta på mig.
“Kunde inte sova,” svarade jag kort, och gick till kaffebryggaren för att hälla upp en egen kopp.
“Förstår det.” Ellis vände långsamt blicken mot mig. Hans ögon var granskande, kalla. Poliskalla. “Leo Vance hittades mördad i natt. Skjuten i huvudet på ett övergivet skeppsvarv. Han var bunden. Det såg ut som en avrättning.”
Jag tog en klunk kaffe. Det smakade bränt. “Är det så? Ett drägg mindre på gatorna. Jag trodde att du skulle vara glad, Ellis. Mindre pappersarbete för dig.”
Ellis ställde ner sin mugg med en smäll. “Sluta upp med det där jävla skitsnacket, Blake. Jag känner dig. Jag vet vad du är kapabel till. Du försvann hela natten. Jag kom hit för att kolla till Emma, och din bil var borta. Och nu ligger en av Vales indrivare död. En kille som du för övrigt råkade i slagsmål med för sex månader sedan.”
“Det var inget slagsmål,” sa jag lugnt. “Det var en korrigering av dåligt beteende. Och om du tror att jag dödade honom, arrestera mig då. Var är dina handklovar?”
Ellis ställde sig upp. Han var kortare än jag, men bredaxlad. “Du leker med elden, storebror. Dominic Vale är inte en talibanledare i en grotta i Afghanistan. Han är en maffiaboss med polischefer och domare i sin ficka. Om du ger dig på honom, kommer han att krossa dig. Och om han inte gör det, så kommer Byrån att göra det. Vi håller redan på att bygga ett RICO-mål mot honom. Du förstör månader av arbete.”
