“Ett RICO-mål?” Jag skrattade bittert. “Medan ni samlar in kontoutdrag och lyssnar på telefonsamtal, ligger min dotter i rummet intill som ett tomt skal. De skickade en bild till mig, Ellis. De hånade mig. Din byrå gör ingenting. Dina lagar är bara papper.”
“Och din lösning är att mörda dig igenom staden?” skrek Ellis, ansiktet var rött av ilska. “Tror du att det kommer att hjälpa Emma? Tror du att hon vill ha en mördare till pappa?”
Jag klev närmare honom, så nära att jag kunde känna lukten av hans billiga rakvatten. “Emma behöver en pappa som ser till att de män som gjorde det här mot henne aldrig andas igen. Och om jag blir ett monster på vägen, så må det vara hänt. Men håll dig ur vägen, Ellis. Det här är din enda varning. Du är min bror, och jag älskar dig. Men om du försöker stoppa mig, kommer jag att gå rakt igenom dig också.”
Ellis stirrade på mig, ögonen fylldes av en blandning av sorg och fasa. Han insåg att jag menade allvar. Han nickade långsamt, tog sin jacka och gick mot dörren. Innan han klev ut i regnet stannade han.
“Marcus Thorne,” sa Ellis lågt, utan att vända sig om.
Jag stelnade till. “Vad sa du?”
“Thorne. Vales högra hand. Han är den som koordinerar smutsgörat. Vi har haft avlyssning på honom i tre veckor. I natt, efter att du hade haft ditt lilla roliga med Leo, fick vi ett samtal. Thorne var ursinnig. Han skickade tre av sina bästa män för att städa upp. Sal och bröderna Moreno.”
“Jag vet,” sa jag. “Neon Lotus. Ikväll.”
Ellis skakade på huvudet. “Nej. De kommer inte att vara där. Thorne fick panik när Leo slutade svara. Han har flyttat dem. Han håller dem gömda på ett fraktfartyg i hamnen. The Crimson Tide. Det ska lämna hamnen mot Sydamerika i morgon bitti.” Ellis vände sig om, och för första gången såg jag tårar i min brors ögon. “Han är min brorsdotter också, Blake. Få dem att lida.”
Sedan gick han.
Jag stod kvar i köket. Ett fraktfartyg. Ett stängt rum av stål, flytande på mörkt vatten. Det var min typ av miljö.
Dagen flöt förbi i ett vakuum. Jag spenderade timmarna med att förbereda mig. Jag rengjorde mina vapen, studerade kartor över hamnen och skeppets ritningar som jag hittade online. The Crimson Tide var ett bulkfartyg, trehundra meter långt. En gigantisk labyrint av containrar, maskinrum och mörka korridorer. Det skulle vara starkt bevakat. Vale tog inga risker med sina män.
När mörkret slutligen föll, och regnet övergick i en tjock, kvävande dimma, sa jag adjö till den gamla kvinnan jag hade anställt för att vaka över Emma. Jag körde ner till hamnen. Lukten av salt, diesel och ruttet hav kändes bekant. Det påminde mig om nattliga insättningar, om kallt vatten och tysta avslut.
Jag parkerade långt ifrån pirarna. Jag bar min svarta utrustning. Ansiktet var målat i kamouflagefärger, svärtat för att smälta in i nattens mörker. Jag var ett rovdjur, och detta var min jaktmark.
Jag smög fram till stängslet som omringade lastområdet. Det var elektrifierat, krönt med rakbladstråd. Med en bultsax klippte jag en smal öppning, precis stor nog att pressa mig igenom, noggrant undvikande larmtrådarna. Jag rörde mig som en vålnad mellan de höga tornen av containrar. Dimman rullade in från havet och dämpade alla ljud, gjorde ljuset från strålkastarna suddigt och gult.
Där framme låg The Crimson Tide. Det massiva stålskrovet reste sig som en svart vägg ur det bläckiga vattnet. Landgången var upplyst, och två män med automatvapen patrullerade i botten. De såg avslappnade ut, rökte cigaretter och pratade. De förväntade sig uppenbarligen inte en attack från en ensam man.
Jag tog mig inte ombord via landgången. Jag gled ner i det iskalla hamnvattnet. Kylan slog emot mig som en fysisk kraft, pressade luften ur mina lungor, men jag tvingade mig själv att dyka. Jag simmade under ytan, fram till skeppets akter. Med hjälp av en magnetisk änterhake började jag klättra uppför skrovet. Mina muskler brände, fingrarna domnade i kylan, men bilden av Emmas tomma blick i sjukhussängen drev mig framåt, ett bränsle starkare än någon smärta.
Jag hävde mig över relingen och gled in i skuggorna på akterdäck. Vattnet rann från mina kläder, men jag brydde mig inte. Jag drog min ljuddämpade Sig Sauer. Jakten hade börjat.
Enligt vad Ellis hade sagt borde Sal och bröderna Moreno befinna sig djupt inne i skeppets hjärta, troligen i någon av mässarna eller hytterna för befälhavarna, skyddade från besättningen. Jag rörde mig metodiskt genom fartyget, glidande nerför smala lejdare och längs trånga korridorer som luktade motorolja och svett.
