När jag rundade knuten på huset såg jag uppfarten. Bilen stod där, glänsande i mörkret under gatlampornas sken. Jag smög fram till fordonet, hukade mig ner och trevade med iskalla, blodiga fingrar längs insidan av hjulhuset. Där. Den lilla plastdosan. Jag slet loss den, öppnade locket och fick fram metallnyckeln.
Jag öppnade tyst baksätets dörr och lade försiktigt in Emma på sätet, lade min jacka över henne. Jag stängde dörren försiktigt så att den klickade igen.
När jag vände mig om för att öppna förardörren kände jag en kall, metallisk mynning pressas mot min tinning.
“Bra försök, Carrie.”
Evans andedräkt var varm mot min nacke. Han hade inte gått in i skogen. Han hade anat vad jag skulle göra och lagt sig i bakhåll. Han tryckte mig hårt mot bilens kalla kaross.
“Marcus trodde du skulle fly ut i vildmarken, men jag känner dig,” viskade han och drog fingrarna genom mitt blöta hår. “Du är praktisk. Alltid logisk. Men nu är spelet över.”
Jag blundade och lät tårarna blandas med regnet. Jag tänkte på Emma där inne i bilen. Jag kunde inte svika henne. Jag vägrade.
“Varför, Evan?” viskade jag för att vinna tid. Mina fingrar trevade försiktigt längs bilens dörrsida, ner mot den lilla springan där vindrutetorkarna ibland samlade skräp. “Varför hatar du mig så mycket?”
