Ett tungt knarrande ljud hördes från våningen ovanför. Från Emmas rum.
Mitt hjärta stannade. Jag var ensam på bottenvåningen. Evan hade gått upp för att “lägga sig på soffan”, men jag visste att han var där uppe hos Emma. Klockan var över två på natten. Marcus kunde redan vara här. De höll på att ta henne ifrån mig just i detta nu.
Adrenalinet slog ner i min kropp som en blixt. All min förlamande rädsla förvandlades till en ren, glödande och primitiv överlevnadsinstinkt. Ingen skulle ta min dotter. Jag hade lovat henne att jag alltid skulle skydda henne, oavsett vad. Det löftet tänkte jag hålla, även om det skulle kosta mig livet.
Jag ställde ljudlöst ner datorn på soffbordet. Jag hade inga skor på mig, bara strumpor, vilket var bra. Jag smög ut i köket, mina fötter gled ljudlöst över det kalla trägolvet. Utan att tända lampan drog jag ut den översta lådan i köksön. Mina fingrar trevade över metallen tills jag fann den största förskäraren. Det tunga skaftet låg stadigt i min hand. Bladet blänkte svagt i månljuset som sipprade in genom köksfönstret.
Jag smög ut i hallen och fram till trappan. Huset var kusligt tyst, förutom det jämna smattrandet av det eviga Portland-regnet mot taket. Varje trappsteg upp kändes som en evighet. Jag visste exakt vilka brädor som brukade knarra, och jag undvek dem med millimeternoggrannhet. Min andning var så grund att jag började känna mig yr, men jag tvingade mig själv framåt.
När jag nådde övervåningen kände jag lukten av kyla. Fönstret i Emmas rum var öppet. Jag smög mig fram längs korridoren och ställde mig med ryggen pressad mot väggen utanför hennes dörr, som stod på glänt. Jag blundade och lyssnade.
“Slå in henne i filten ordentligt, det regnar där ute,” hörde jag Evans röst viska.
“Har du stängt av larmet?” Det var Marcus. Rösten gav mig fortfarande rysningar längs ryggraden, men ilskan inom mig brann starkare än rädslan.
“Ja. Bilen står parkerad två kvarter bort,” svarade Evan. “Lyft henne försiktigt. Hon är tung när hon sover så djupt.”
Jag grep kniven hårdare med båda händerna och klev in i dörröppningen.
Scenen framför mig var som tagen ur en mardröm. Marcus stod böjd över sängen och höll på att lyfta upp Emma, som var helt slapp och inlindad i sitt rosa duntäcke. Evan stod bredvid, packade snabbt ner några av Emmas saker i en mörk duffelväska. Båda två var klädda i svart.
“Rör henne inte,” sa jag. Min röst var inte en viskning, men inte heller ett skrik. Den var låg, darrande av ett ursinne jag inte visste att jag besatt.
Båda männen stelnade till. Evan vände sig om, hans ögon spärrades upp för en bråkdel av en sekund innan hans uttryck övergick i en iskall likgiltighet. Han såg på kniven i min hand, sedan på mitt ansikte.
“Carrie, älskling,” sa Evan med en röst len som silke. “Lägg ner kniven. Du är förvirrad. Du har haft en mardröm.”
“Jag såg filmen,” spottade jag ur mig. “Jag vet vilka ni är. Jag vet vad ni försöker göra. Släpp min dotter omedelbart, Marcus, annars skär jag halsen av honom.” Jag riktade kniven mot Evan, men mina ögon var fixerade på monstret som höll min dotter.
Marcus skrattade. Det där djupa, bullrande skrattet som ekade från mina mörkaste minnen. Han vände sig långsamt om. Hans ansikte var äldre, ärrigt, men ögonen hade samma sadistiska glimt. “Du har blivit modig, lilla Carrie. Det är synd att det inte kommer att hjälpa dig.”
“Du skulle ha stannat nere, Carrie,” sa Evan och tog ett långsamt steg mot mig. Hans händer var lyfta, som om han försökte lugna ett vilt djur. “Vi vill inte skada dig. Marcus vill bara ha det som är hans. Du och jag kan fortsätta våra liv. Vi kan börja om.”
“Du är sjuk i huvudet,” väste jag. “Du var aldrig på riktigt. Inget av detta var på riktigt.”
“Känslorna var äkta ett tag,” sa Evan och ryckte på axlarna med ett cyniskt leende. “Men affärer är affärer. Marcus betalade bra för att jag skulle hitta er. Det tog mig ett år att skapa rätt persona för att du skulle falla för mig. Jag måste erkänna, du var väldigt lätt att manipulera.”
Innan jag hann reagera på hans ord, kastade Evan sig framåt. Han rörde sig med en otrolig snabbhet, tränad och dödlig. Han grep tag i min handled med en krossande kraft och försökte bända loss kniven. Vi föll bakåt ut i korridoren, och jag kände hur luften slogs ur mina lungor när min rygg träffade det hårda trägolvet.
Evan satt gränsle över mig. Hans ansikte var förvridet i en mask av ren ondska. “Din jävla idiot,” väste han, spottet flög i mitt ansikte. “Du skulle ha spelat med! Du skulle ha låtit henne försvinna och trott att det var en kidnappning. Nu måste vi döda dig.”
