Han pressade min hand med kniven mot golvet och försökte tvinga bladet mot min egen hals. Paniken bultade i mina ådror. Jag spjärnade emot allt vad jag orkade, men han var för stark. Jag såg Marcus komma ut från Emmas rum i ögonvrån, bärande på min medvetslösa dotter över axeln, på väg mot trappan. Han lämnade mig för att dö.
I ett ögonblick av ren desperation slutade jag streta emot med knivhanden för en sekund. Evan förlorade balansen och föll framåt, och i samma ögonblick körde jag in mitt knä med all kraft jag kunde uppbringa rakt i hans skrev.
Evan gav ifrån sig ett strypt, gurglande vrål och rullade av mig. Jag slösade inte en millisekund. Jag rullade över på mage, fick tag i kniven igen och sprang efter Marcus. Han hade precis nått toppen av trappan. Han var tung och klumpig med Emma på axeln.
Utan att tänka kastade jag mig framåt och högg. Bladet sjönk djupt in i baksidan av Marcus lår. Han skrek, ett djuriskt avgrundsvrål, och tappade balansen. Han störtade framåt nerför trappan, men i sista sekunden hann jag sträcka ut armarna och rycka Emma ur hans grepp. Tyngden av hennes slappa kropp drog mig bakåt, och vi landade båda mjukt på mattan i hallen på övervåningen, medan Marcus rullade handlöst hela vägen nerför den långa trätrappan med ett öronbedövande kraschande. Han låg stilla i en förvriden hög längst ner.
“Din hora!” vrålade Evan bakom mig. Han hade kommit på fötter. Blod rann från hans läpp som han hade bitit i smärtan, och han drog fram en svart pistol från insidan av sin jacka.
Jag hävde upp Emma i mina armar. Adrenalinet gjorde henne fjäderlätt. Jag sprang inte nerför trappan där Marcus låg, utan in i mitt och Evans sovrum och låste dörren bakom mig. Jag visste att dörren inte skulle hålla honom ute länge. Ett öronbedövande skott ekade i huset och träet runt låset splittrades. Han sköt sönder dörren.
Jag bar Emma fram till fönstret som vette mot trädgården. Under fönstret fanns altantaket. Det var mörkt, regnet öste ner i tjocka ridåer, och åskan mullrade i fjärran. Ett till skott fick dörren att flyga upp med en smäll.
Jag tvingade upp fönstret, klättrade ut i den piskande kylan med Emma hårt tryckt mot mitt bröst och kanade ner för det blöta altantaket. Vi föll den sista biten ner i de leriga rosenbuskarna. Törnena rev upp mina armar och mitt ansikte, men jag kände ingen smärta. Jag hörde Evan svära högt uppe i sovrummet. En ljuskägla från en ficklampa svepte över gräsmattan.
“Du kan inte gömma dig, Carrie!” skrek han. “Jag kommer att hitta er! Och jag kommer att njuta av att avsluta det här.”
Jag reste mig upp och sprang mot den täta skogen som gränsade till vår tomt. Marken var en sörja av lera och multnade löv. Regnet gjorde det svårt att se mer än några meter framåt, men det innebar också att jag var svår att upptäcka. Jag sökte skydd bakom stammen på en massiv, uråldrig Douglasgran. Jag andades i stötar och försökte skydda Emma från det värsta regnet med min egen kropp. Hennes ansikte var blekt och kallt. “Vakna, min älskling,” viskade jag förtvivlat, men hon rörde sig inte. Drogerna höll henne fången i ett bottenlöst mörker.
Genom träden såg jag hur Evan klättrade ut genom ett fönster på bottenvåningen. Han hade sällskap. Marcus hade överlevt fallet. Han haltade kraftigt, men han rörde sig, och även han hade ett vapen i handen. Två ljuskäglor började metodiskt kamma igenom trädgården och röra sig mot skogsbrynet.
“Dela på er,” hörde jag Marcus ryta, hans röst var hes av smärta och raseri. “Hon kan inte ha kommit långt med ungen. Skjut kärringen när du ser henne.”
Jag insåg att jag var instängd. Skogen var för djup, och det fanns inga vägar på miltals om jag sprang djupare in. Mina bara fötter blödde och jag skakade våldsamt av kylan. Jag hade ingen telefon. Inget vapen, kniven hade blivit kvar i trappan. Om vi stannade här skulle de hitta oss, eller så skulle Emma frysa ihjäl.
Min enda chans var bilen. Min stadsjeep stod parkerad på uppfarten på framsidan av huset. Jag hade en reservnyckel i en magnetisk låda gömd bakom det vänstra bakhjulet. Det var en överlevnadstaktik jag hade behållit sedan min tid med Marcus, en vana att alltid ha en flyktväg redo. En vana Evan lyckligtvis inte kände till.
Jag väntade tills de båda ljuskäglorna rörde sig djupare in bland träden, bort från huset. Sedan rörde jag mig i en stor cirkel längs staketet, med Emma som en dödvikt i min famn. Regnet dränkte ljudet av mina steg. Varje muskelfiber brann av utmattning, men kärleken till min dotter var bränslet som vägrade ta slut.
