Han trodde att det skulle fungera. Han trodde att hot om pengar och status skulle skrämma mig. Han förstod inte vem han satt mittemot.
Jag tittade in i hans ögon. Inte med ilska, utan med samma döda lugn som jag hade haft kvällen innan jag ledde mitt team in i en krigszon i Helmandprovinsen. – Du förstår inte, Victor. Jag är inte här för att stämma dig. Jag är inte här för att gå till polisen, för jag vet att du redan har köpt dem. Jag är här av artighet. För att ge dig en enda chans att rätta till detta innan jag byter spelreglerna.
– Vilka spelregler? fnös Voss, men det fanns en ny ton av osäkerhet i hans röst nu. – Mina, svarade jag. Jag har tillbringat över två decennier i miljöer där lagboken inte existerar. Där överlevnad handlar om vem som är villig att gå längst. Din värld styrs av mutor, rykten och advokater. Min värld styrs av konsekvenser.
Jag reste mig upp från bordet. – Du har fram till midnatt, Victor. Fram till midnatt att se till att Hunter, Colin, Julian och de andra två går in på polisstationen med sina advokater och gör ett fullständigt erkännande. Utan förmildrande omständigheter. De ska också lämna över telefonen med videon. Om det sker, låter jag statens rättssystem ta hand om dem.
– Och om jag vägrar? frågade Voss, hans ansikte rött av undertryckt ilska. – Om midnatt passerar utan ett erkännande… då slutar jag vara en pappa som söker rättvisa. Då blir jag det monstret som militären utbildade mig till att vara. Och jag lovar dig, Victor: jag kommer att montera ner ditt liv bit för bit. Jag kommer att ta din karriär. Jag kommer att ta din heder. Och din son kommer att önska att han aldrig ens hade tittat på Mason.
Jag vände mig om och började gå. – Du är galen! ropade Voss efter mig, högt nog för att de andra gästerna skulle vända sig om. Du vet inte vem du bråkar med! – Jo, det gör jag, sa jag över axeln utan att stanna. Men du har ingen aning om vem du har väckt.
När jag kom tillbaka till sjukhuset var det tidig eftermiddag. Jag stannade i dörröppningen till intensivvårdsavdelningen. Masons tillstånd var oförändrat. Han andades genom maskinen, hans krossade ansikte en konstant påminnelse om varför jag inte kunde, och inte skulle, backa.
Kirurgen från igår kom gående i korridoren och fick syn på mig. Han stannade och gav mig ett försiktigt, tunt leende. – Herr Reed. Vi har tagit nya röntgenbilder av hjärnan. Svullnaden har faktiskt gått ner marginellt. Det är ett litet steg, men i den här fasen är varje litet steg en enorm seger. Han är en kämpe, din son.
– Ja, sa jag och svalde klumpen i halsen. Det är han.
Jag drog en stol hela vägen fram till sängen. Jag satte mig ner och tog försiktigt hans slappa, kalla hand i min. Jag tittade på den lilla gröna pulsen på skärmen, lyssnade på respiratorns jämna väsande.
Jag hade satt bollen i rullning. Victor Voss skulle aldrig låta sin son anmäla sig själv. Det fanns inte i hans natur att ge upp makt, att erkänna sig besegrad inför en arbetarklasspappa. Han skulle förmodligen skicka poliser till mitt hus, eller kanske till och med anlita privat säkerhet för att försöka skrämma mig. Han skulle göra allt för att krossa mig.
Jag log svagt för mig själv, ett leende som saknade all värme. Jag hoppades nästan att han skulle försöka.
– Håll ut, Mason, viskade jag och kramade hans hand. Pappa är här. Och när du vaknar, lovar jag dig… de ska inte ha kommit undan med någonting.
Klockan tickade närmare midnatt. Kriget hade bara precis börjat.
