Rektor Evan Harper backade ett steg. Min blick måste ha rymt allt det jag inte sa högt, för han höjde händerna i en avvärjande gest, som om han trodde att jag skulle slå honom. Men jag var inte en man som slogs i blindo. När jag använde våld, var det med kirurgisk precision. Harper var inte målet. Han var bara en feg byråkrat i en kostym som kostade mer än vad jag tjänade på en månad.
Jag vände honom ryggen och gick fram till fönstret igen. Mason låg kvar i exakt samma ställning. Maskinen andades åt honom. Gröna linjer hoppade över den svarta skärmen. Jag lade handen mot det kalla glaset och lovade honom tyst att jag skulle ställa allt till rätta. Inte genom lagens långa arm – för den armen var uppenbarligen redan amputerad och utbytt mot Victor Voss plånbok – utan genom mina egna händer.
När jag lämnade sjukhuset hade regnet börjat falla hårdare. Det smattrade mot asfalten och förvandlade neonljusen från gatlyktorna till suddiga, blödande akvareller. Jag klev in i min gamla Ford pickup. Doften av bensin och fuktigt läder var en välkommen kontrast till sjukhusets sterila stank. Jag vred om nyckeln, motorn vrålade till liv, och jag satt där i mörkret i flera minuter och bara lyssnade på vindrutetorkarnas rytmiska dunkande.
Jag behövde en plan.
I tjugotvå år hade jag lärt unga män och kvinnor hur man infiltrerar fientligt territorium. Den första regeln var alltid att samla in underrättelser. Man agerar inte på känsla; känslor dödar dig. Man agerar på information.
Evan Harper hade nämnt fyra namn. Hunter Voss. Colin Price. Julian Bell. Och två till. Av de tre jag visste namnet på, var Hunter Voss alfahannen. Colin och Julian var hans svans, hans hov. Om man vill bryta ner en hierarki, börjar man inte med kungen. Kungen är skyddad. Man börjar med den svagaste länken.
Jag kände till Julian Bell. Hans pappa ägde ett nätverk av bilverkstäder, en man som gillade att synas på välgörenhetsmiddagar men som aldrig tittade folk i ögonen. Julian var liten för sin ålder, känd för att kompensera sin brist på fysisk styrka med att vara grym när han visste att han hade uppbackning. Han var feg. Och feghet var den bästa hävstången som fanns.
Jag körde hem till mitt eget tomma hus. Det lilla envåningshuset låg i utkanten av staden, långt borta från de stora villorna i Oak Haven. Inuti var det tyst. För tyst. Masons gympaskor – de gamla, de med hål vid stortån – stod slängda i hallen. Hans skolböcker låg staplade på köksbordet. En oäten macka låg på en tallrik bredvid en bok om romersk arkitektur. Det högg till i bröstet, en smärta så skarp att jag var tvungen att hålla mig i bänkskivan för att inte falla.
Jag tillät mig själv att känna smärtan i exakt trettio sekunder. Sedan stängde jag av. Jag lät mörkret, det kalla, metodiska mörkret från min tid i specialförbanden, ta över.
Jag gick in i mitt sovrum och drog fram den tunga metallådan under sängen. Jag slog in koden. Låset klickade. Inuti låg min gamla utrustning. Jag lämnade skjutvapnen; det här var inte ett krig som skulle vinnas med kulor, åtminstone inte än. Istället tog jag fram en uppsättning svarta taktiska kläder, ett par tunna kevlarhandskar, en kraftig ficklampa, buntband och en avlyssningsenhet som jag sparat från min sista turnering utomlands.
Klockan var halv tre på morgonen när jag parkerade två kvarter från familjen Bells residens. Deras hus var en kolossal tegelbyggnad med pelare vid entrén, omgiven av en hög smidesjärnsgrind. Men rika människor litar för mycket på teknologi. De larmar dörrar och fönster, men de glömmer bort att de stora ekarna på baksidan sträcker sina tjocka grenar hela vägen över staketet och upp mot balkongerna.
Jag rörde mig genom natten som en skugga, tyst och friktionslös. Regnet maskerade alla ljud jag möjligen kunde ha gjort. Jag klättrade över muren, landade mjukt på det våta gräset och rörde mig snabbt mot trädgårdens baksida. En klätterväxt täckte tegelväggen upp mot andra våningen. Det var ingen utmaning.
Julians fönster stod på glänt för att släppa in nattluften. Det fanns inget larm aktiverat på den våningen. Jag gled in i rummet med samma smidighet som jag en gång glidit in i fiendens fästen i bergen.
Rummet stank av dyr parfym och otvättade kläder. Julian låg utslagen på sängen, djupt sovande. En spelkonsol pausade på den stora tv-skärmen, badande rummet i ett svagt blått ljus. Jag stod bredvid hans säng och betraktade honom. Han såg så ofarlig ut i sömnen. Bara en pojke. Men det var hans stövlar som hade sparkat min son tills hans revben knäcktes.
Jag lade ena handen över hans mun, hårt, och med den andra handen tryckte jag ner hans axel mot madrassen.
